indra73

Det har hänt...skrivkrampen har slagit till med full kraft för första gången sedan jag började skriva för TIDNINGEN. Jag kan inte uppbringa intresse för något att skriva om. Istället skickar jag in massa mediokra förslag med viss samtidsförankring som givetvis refuseras (om man inte är etablerad måste man ju skriva om dagsfärska nyheter för att ha chansen att kvala in bland alla fasta skribenter som ibland skriver krönikor som är så dåliga, meningslösa och trista att klockorna stannar... likväl publiceras de (och det där var nog världens längsta mening. Lite Molly Bloom över det hela...)

Samtidigt VILL jag inte arbeta så egentligen. Vill inte skriva det jag vet att de vill ha för att bli publicerad. Vill inte bli en medial bekräftelsehora (dåligt uttryckt, jag vet men kan inte komma på någon bättre metafor) som skriver vad som helst för att få det publicerat. Men har å andra sidan inget val...

Tänker på Linda Skugge. Är helt övertygad om att hon sitter fast i den rävsaxen där man uppmanar henne att drastiskt byta åsikt och sluta kalla sig feminist eftersom det skulle öka upplagan för tidningen. Ge publicitet. Vill jag verkligen ha det så? Är det värt de där pengarna när man säljer sin själ(lite melodramatiskt, jag vet...)? Jag vill ju skriva om feminism och  jämställdhet (eller snarare ojämställdhet) men det är inte tillräkligt intressant för herr chefredaktör (som vill ha mer macho texter.) Skriv hellre ner kvinnor, DÅ får du spaltmeter.

BLÄÄÄÄÄÄ. Tänker INTE ha ångest för att jag bara refuseras när jag skriver det jag vill. Tänker vänta på nästa omvälvande nyhet som berör mig på nano-nivå och klämma ur mig en text enbart för pengarna. Sen ska jag börja se mig om efter alternativ...