indra73

Ibland känns det som om det sitter en lite fan på axeln och bara inväntar rätt tillfälle att få fucka upp tillvaron för en. I vanliga fall brukar jag mest känna att jag har en skyddsängel som ser till mig och som (helt övertygad) räddat livet på mig vid flera tillfällen. Tydligen är hon inte mitt enda sällskap... .

Har i flera veckor förberett en stor föreläsning om antiken, vilket krävt timmar av min redan dyrbara arbetstid i form av manusskrivande, sökande efter dialbilder (vilka gömde sig under ett tjockt lager damm längst in i den mörkaste vrån av svenskinstitutionen, faktainläsning...igen om filosofi, politik, könsroller och, givetvis, litteratur. Allt var färdigt. Jag var laddad, redo att ta mig an 100 elever och försöka få dem att älska Sapho och de homeriska sångerna lika mycket som jag själv gör. Och så blir yngsta sonen magsjuk.

Magplask! Mannen vab:ade mer än mig för en vecka sedan då vattkopporna hemsökte oss. Viktigt möte med amerikabossen. Kan INTE vab:a idag. Summa sumarum: föreläsningen fick skjutas upp en vecka. Den mentala urladdningen var total. Ägnade dagen åt att glo på Ophra Winfrey och (ännu värre ) Martha Stewart och tröstäta safffransgifflar alltmedan lillkillen sov. Lyssnade sedan på antik musik (som den troligtvis lät) vilken skulle ha ackompanjerat högläsningen av Gudars like men nu istället fick ackompanjera lillkillens favorituttryck "jag är kissnödig", vilket han säger 250ggr om dagen utan att förstå innebörden av det... . Det är bara att ladda om till nästa vecka och hoppas att fan utmanövretrats av min skyddsängel. Annars jävlar!