indra73

Har man inte problem så skaffar man sig, som det som bekant heter. Jag är expert! Det är t o m så att jag börjar att fundera på om det är ett välfärdsproblem. Det där med oro och ångest, vill säga. Allt är bara bra på alla grundläggande punkter: underbar familj, trevligt boende och (i mitt tycke) drömjobbet.  Och ändå kommer den smygande. Ångesten.

Som lätt hypokondriker har man ju guldläge här. Alltid finns det någon öm punkt på kroppen som kan vara av ondo. Eller, hostar inte sonen extremt mycket när han är förkyld? Förkylningsastma?

Senaste inslaget i min vardagsångest är det faktum att det inte bor någon jämnårig lekkamrat till äldste sonen på gården. Visst, ibland leker han med grannpojken som är ett år yngre, men han har en av sina dagisgruppskompisar i området vilket bidrar till en mer naturlig umgängesform för dem än vad som är möjlig för sonen. Sonen känner dessutom inte den andra killen så väl, så de har bara träffats lite grand. Så antingen måste jag  börja ringa runt till andra dagisbarn i sonens grupp eller så blir han hemma med oss. Blir rätt avis när jag ser grannkillen springa över till sin dagiskamrat. Så enkelt. 

Jag vet, jag borde inte oroa mig. Tids nog sköter de sina vänskapsrelationer själva. Men likt förbaskat kan dylika små saker få mig att ligga sömnlös på kvällarna. Det och så den lilla pricken på armen...