indra73

Dagen D är här igen! Skolans bröllopsdag. Alla är lyckliga, glada och firar att skolan ÄNTLIGEN är slut. Flickor i vita klänningar och pojkar i kostym. Och den vita mössan som en symbol på huvudet.
Minns själv hur underbart det kändes den där dagen. Hur fullständigt befriande det var. Aldrig mer skolbänken om man inte själv kände för det.

Femton år senare sitter jag i gymnasieskolan igen, fast denna gång för att jag valde det själv. Kanske är det så att en del av oss aldrig vill sluta skolan, även om det känns så den där speciella studentdagen då man står på en lövad vagn och skrålar "Fy faan va vi e bra"! För somliga av oss finns det något som drar oss tillbaka till den där miljön. Kanske känslan man får vid varje läsårsslut av fullständig lycka och glädje. Förlösande!

Mötte en elev i korridoren som hatat skolan varje dag av sin gymnasietid. En elev som jag bråkat med, tjatat och skällt på i tre års tid och som envist hävdat att den dagen han slutar gymnasiet ska han aldrig sakna en dag av den tid han spenderat här. Idag kom han rödgråten och i korridoren och brölade att han skulle saaaaakna mig, och saaaakna denna j-la fucking skola nått så sjukt.
Och så får man börja om. Jo det kommer att gå bra där ute. Du kommer att fixa det utan skolans hjälp. Det är bara just nu det känns lite läskigt och jobbigt. Ger mig fanken på att jag ser honom inom loppet av tio år som lärare på en skola i närheten...

Så sjungom studentens lyckliga dar och fy fan vad de är bra! Själv ser jag redan fram emot nästa års student

men nu har det äntligen börjat att ljusna på arbetet och jag har (believe it or not) tid över att skriva inlägg. Hm... något jag ska försöka fortsätta med. Annars har det varit lugnt det senaste halvåret. Inga större svängningar på det privata planet mer än insikten att storkillen börjar bli just...stor. Till hösten startar 6-års och skolan. Han läser och räknar av eget intresse och har lärt sig det helt själv med lite input från dagis (nej, var det en sak jag som språklärarmamma lovade mig själv så var det att INTE pusha barnen i den riktningen, so I'm not to be blamed!!)

På jobbfronten är det mer nyheter av det roliga slaget. Ska bli pedagogisk ledare för mitt arbetslag nästa år vilket inneburit en del klirr i lönekuvertet men framförallt på meritlistan. Massa fortbildning blir det också vilket jag hoppas ska bli en bra investering för framtiden.

Om två veckor börjar sommarlovet och då bär det av till danska västkusten och sedan Legoland. Storkillen har redan börjat tjata om sina maneter som han ska stoppa i en hink och ta med hem. Brrr...

Nej nu ska jag ta och ögna igenom några utredande uppsatser innan det är dags för lite solstekning på skolgården...

Det finns så mycket saker med att bli förälder som man aldrig får höra talas om "innan" man själv hamnat där. Som det där med att få återuppleva delar av sin egen barndom en gång till. Att få frossa i barnböcker som man själv älskade som barn, återse bilder som väcker känslor i kroppen som legat vilandes i 30 år. Man upplever en närmast Proust-artad eufori när den där bilden, i den där boken som man älskade som femåring fortfarande ger en samma känsloupplevelse trettio år senare. En madeleinekaka för föräldrar...

En annan underbar sak är alla barnfilmer som man helt legitimt kan frossa i. Jag älskar animerade filmer av alla slag. Den senaste favoriten i familjen, hos både mig och barnen är "Min granne Totoro". Så totalt annorlunda från Disneyfilmernas fabel och karaktärsskildring.

Varje fredag ser numera ut som följande: familjen kurar ihop sig i soffan med den obligatoriska fredagsmysmenyn: glass och vindruvor. Sedan sitter vi och hoppar i soffan av förtjusning och sjunger med i ledmotivet. Så fort Totoro eller kattbussen dyker upp uppstår förjusta illvrål från ungarna (Jag kan hålla mig och pappa är inte riktigt lika exalterad) och när filmmusiken klingar ut i slutet längtar vi redan efter nästa kväll då vi kan se den igen. Underbara, underbara Totoro...

Har ägnat mycket tid på senaste åt att fundera på det offentliga och privata rummet och på vikten av att få uttrycka sig och ta plats på samma villkor. Läste för typ femte gången Woolfs "A room of one's own" och även om samhället förändrats så finns fortfarande mycket av det som Woolf angriper fortfarande kvar.

Manliga författare är fortfarande normen, kvinnor förväntas fortfarande ta ett större ansvar för hem och familj. Kvinnor förväntas i högre grad lägga sina behov åt sidan medan männen fortfarande kan prioritera sig själva.

Samtidigt finns behovet där. Att bara få vara ensam ibland med sig själv och sina tankar. Att få sneaka iväg utan att behöva tala om vad man ska göra, utan att känns skuldkänslor för att man överger sin familj. Men det är fortfarande år 2007 inte helt okomplicerat...

Varje kväll i oktober månad kan vi se Globen som en stor rosa boll mot den mörka hösthimlen från vår balkong. Upplyst som ett jättebröst påminner den oss om att tänka ett steg längre- att gå utanför oss själva och vår egen privata sfär och se det man gärna inte vill bli påmind om. Eller det är nog åtminstone tanken. I praktiken är det nog svårare.

Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket kring cancer. Bröstcancer är något som gamla kvinnor drabbas av och, hey, något ska man ju dö av. Men så för ett par år sedan drabbades en tjej från min hemtrakt, trots att hon bara var mitt i trettioåren. Jag kände henne inte personligen, men i ett litet samhälle blir en sådan händelse förstås "the talk of the town", på gott och ont. Människor engagerades och stöttade. Hoppades och trodde. Men det blev inget lyckligt slut. Efter att ha friskförklarats upptäckte läkarna ett halvår senare att hon fått metastaser i skelettet och ett år senare var hon borta. Kvar blev en familj, man och barn som saknar sin mamma jättemycket.

Allt prat om detta gjorde att jag själv började fundera mer på min kropp och den hälsa som är så lätt att ta förgiven och i september förra året upptäckte jag en liten knöl i högra bröstet. Eftersom jag var sä ovan att undersöka mig själv tänkte jag att "äh, det är nog inget." I oktober, och rosa bandet-fokuseringen tog jag trots allt tag i det och gick till vårdcentralen. Jodå, läkaren kände den också, men det var osannolikt att det var något farligt. Men, för att vara på den säkra sidan, fick jag en remiss till cityakutens bröstmottagning EN MÅNAD SENARE. Det var den VÄRSTA månaden i hela mitt liv än så länge.

Oron i att vänt på ett besked är nog värre en beskedet i sig själv. Man är så maktlös, går runt där med en ångest för vad som kommer att hända. Tusen saker som far i genom huvudet. Vad händer med barnen, mannen om det är dåliga besked? Hur ska man orka hålla skenet uppe? Jag fixade det ju inte ens när jag ännu inte visste. Men tanken på är i sig så outhärdlig att man knappt orkar upp vissa dagar.

Sedan blev det då äntligen dags och jag letade efter turtecken, goda omen hela dagen innan undersökningen. Jo, det var soligt och vackert. Jo, allt tidigare denna dag hade varit bra och tursamt. Själva undersökningen i sig var inte heller så jobbig som jag hade trott. Och i väntrummet, omringandes mig, satt kvinnor märkta av oro, vissa själva och andra i sällskap av tonårsdöttrar eller makar. Varje gång någon kom ut ur ett mottagningsrum och log föll en sten från hjärtat och ångesten dämpades en smula. Jag såg ingen gråta den dagen.

Själv var jag kärnfrisk. En liten fettansamling, det var allt. Med lugnande ord från en förstående men småleende läkare tog jag stegen ut i Stockholmseftermiddagen, andades in lite av den höga novemberluften, njöt av solen och färgerna och människorna. Det här, tänkte jag, ska jag aldrig glömma.

Ett år senare är jag inte så orolig längre, även om det tog tid att sluta fundera kring existentiella frågor. Jag lärde mig otroligt mycket under den där överjävliga månaden: att det inte finns några garantier i livet. Att det är farligt att leva-man kan faktiskt dö. Att man inte ska söka tid på en bröstklinik i oktober månad- de är överbelamrade av oroliga kvinnor som just börjat undersöka brösten. Att man ska undersöka sig själv varje månad-det är den bästa livförsäkringen man kan ge sig själv. Och att man kanske inte kan göra så mycket men det lilla är i sig tillräckligt. Och det räknas. Köp rosa bandet!

...i väntan på att komma dit...

Oj oj oj, jämfört med i våras går det trögt på bloggfronten för min del. Det är fullt upp på jobbet och fullt upp hemma. Önskar att dygnet hade 48 timmar istället.

Dessutom har det varit småkrassligt sedan dagis kom igång på allvar.Magsjukan hemsökte oss i helgen och själv har jag varit förkyld i snart en och en halv vecka. Blää. Jag hade precis kommit igång på allvar med min löpning efter semestern och klarat 5 km på 25 minuter när den slog till. Nu har jag abstinens och ser med avund på när maken (som aldrig blir sjuk) drar ut kväll efter kväll...

På den roliga fronten hör dock att jag åker till London i v.8 och får en hel vecka för mig själv (tid, tid, tid...)Förvisso ska jag agera guide för en estet-åk 2:a tillsammans med en kollega, men det blir ändå fria kvällar och ostörda nätter. Njutning! Vi ska göra diverse muséer, och köra en arkitekturexposé medels tunnelbana och buss. Mitt lokalsinne är lika med noll så det lär bli en utmaning.

Annars lunkar allt i sin gilla gång. Fick äntligen in en krönika igen i Tidningen efter månader av skrivkramp. Det är förlösande när det släpper och vidrigt när det slår till, d.v.s. oförmågan att sätta ihop orden till meningar med budskap.

Nu ska jag snora lite till och drömma om London. Imorgon är vab:en över för denna gång och då väntar boksamtal om Kafkas Slottet...

Urk ibland är släkten too much!
I helgen var svärföräldrarna över på promenad och fika. Vi träffas inom ett förhållandevis normalt intervall (inbillar jag mig) sisådär varannan helg. Till saken hör att farmor är dagmamma till våra barns kusiner (i samma ålder) och svågern med familj bor mer eller mindra granne med svärföräldrarna, vilket gör att deras umgänge är något mer frekvent.
På min svärfar märks detta ingenting men min svärmor (inbillar jag mig) endera favoriserar kusinbarnen eller så försöker hon på något underligt sätt att förespråka sin egen verksamhet och övertyga oss om att våra barn skulle vara hos henne istället för på dagis. Hur det än är så blir det j-ligt jobbigt.

Äldsta pojken fick jordnötsallergi som tvååring. Vi blev förstås extremt noga med maten och tjatade ideligen om vikten av att inte ha den typen av kost (som kan innehålla jordnötter) hemma etc. Hela tiden hade vi känslan av att det inte togs på fullt allvar och att mannens familj inte tog det på det allvar det är. Tills i somras. Då fick lillkusinen jordnötsallergi och helt plötsligt är det ett jädra liv. Min svärmor pratade inte om annat under vår helgpromenad. Och visste jag förresten att ostbågar innehöll spår av jordnötter? Så nu fick det ju bli grillchips istället framöver... Jo, jag visste. jag har vetat det i snart tre år OCH påpekat det vid ett flertal tillfällen.

Sedan fortsätter det. Så fort man säger något om sina egna barn så kontrar hon med kusinerna. Storkillen ville så gärna visa sin bok som han gjort under sommaren. Farmor läste och var mycket imponerad. Förresten, visste vi att lillkusinen ritat sin första bokstav i veckan. Och storkusinen är så duktig på att måla i målarbok att han knappt målar utanför.

Krääääks! Jag är säkert en avundsjuk mamma men kan man inte för en gångs skull bara få prata berömmande om sina egna barn UTAN att de måste jämföras med sina kusiner? Är det förmycket begärt? Visst är de i samma ålder, men när kom något gott ur att jämföra barn med varandra?

Kanske beror det på att hon har kusinerna varje dag plus oftast i helgen. Hon känner dem bättre än våra barn. Eller så är det något med att vi valt att bo någon annanstans och har barnen i en annan förskoleform. Är hon rädd att hennes egen verksamhet inte räcker till? Svärfar kommenterar ofta att storkillen är så duktig på det ena och det andra, vilket antingen ignoreras av svärmor eller så kontrar hon med något som kusinerna gjort.

Jag vet inte. Det enda är att jag känner sorg för mina egna killar. Jag är rädd att de kommer att märka det här precis som jag gör och att det kommer att påverka deras relation till farmor. Eller så är det jag som ser saker som inte finns...

Inspirerad av min blogg-frände kan jag inte låta bli att reflektera över saker som präglat/präglar mig, som jag kanske borde skämmas över eller inte:

jag älskar att sjunga och gör det dagligen. I tredje klass blev vi testade för gehör och jag och killen som var bäst på allt i klassen hade bäst resultat. Det häpnadsväckande var dock att jag var bättre: jag hade absolut gehör. Det var dock inte lika viktigt då som det faktum att jag var lika bra som han som låg längst farm i matteboken. Hur det präglar min vardag? Om ni visste vad mycket falska toner som omger oss! Grrrrr...

Jag hatar min addiction till tidningsvärlden. Från dgen jag halkade in på TIDNINGEN på ett bananskal har jag varit fast som en riktig media-hooker. Jag säljer min själ för lite plats på sidan 6 mot förnuft och förstånd.

Jag drömmer om att sälja allt och flytta ner till Italien. Där vill jag odla grönsaker och hålla småbrukshushåll. Mannen är dock inte med på noterna...

Jag är (som Zofy)a sorry excuse of a feminist, åtminstone om musiksmaken räknas. Mina favoriter i musikvärlden är nämligen uteslutande självgoda
mansgrisar:
Thåström. Lundell, Plura och Dave Gahan. Något med dessa män får min värld att gunga (men i smyg eftersom det känns skämmigt..)

Jag vill inte vara karriärmänniska men har halva foten inne på en biträdande rektorstjänst. Vill inte men vet inte om jag kan tacka nej med en chef som inte accepterar nej som ett svar.

Har en färdig novellsamling som ska skickas in när pretto-genen satts ur spel och risken för att tappa ansiktet inte känns så farlig längre. Om tjugo år vill säga...

Har en medelåldersinsikt att mitt liv har annat fokus än för bara 5 år sedan. Idag älskar jag att odla tomater på balkongen, att lyssna på Madame Butterfly på högsta volym, att handla krav- och rättvisemärkt och att stå timmar vid spisen en lördag för att bjuda familjen på Svartrotssoppa med trattkantarellfräs, lamminnerfilé med karameliserade rödbetor och rödvinsky och vit romchokladsoppa istället för att sippa Cosmopolitans på Spybar. Medelåldern är ljuvlig...?

Mellan varven drabbas jag av skrivtorka. Mitt senaste uppehåll kan bara skyllas på sommarlovet då jag praktiskt taget skytt allt vad datorer heter. Bortsett från regn och en överdos av tjocka släkten så var sommaren bra. Vi regnade tyvärr snudd på bort i vårt hyrda hus på västkusten. Tre soliga dagar blev det så man ska väl inte klaga. Barnen badade i det långgrunda havet, jagade maneter, krabbor och sjöstjärnor och samlade snäckor vädret till trots (även om C tyckte att det var isbjörnsväder de sista dagarna och spanade efter iskuber i vattnet.)

Semestern på landet (med föräldrar och svärföräldrar) var intensiv och påfrestande för samtliga. Nästa år infriar vi löftet om att skaffa båt och stannar kvar i stan... (tja, den som lever får se...)

Atenresan var förstås det bästa. Konferenser och studiebesök på grekiska gymnasieskolor, utbyte med grekiska lärare, kulturbesök på Atens fantastiska museer och alla andra historiska sevärdheter, samt ett obeskrivligt besök på Parthenon tillhörde de intellektuella höjdarna.
Kritvita stränder, turkost medelhav, fantastiska middagar, intensivt kvällsliv och medelhavets solnedgångar de spirituella. Vi hade så sabla trevligt! Bodde på ett fantastiskt hotell 50 meter från stranden med sjöutsikt. Det bästa var nog att vi hade så trevligt i kollegiet. Sista kvällen ordnade vi ett beach party där lärare mellan 27 och 64 år och från alla möjliga länder (Japan, Iran, Indien, Finland) hade the best of times. En av de bästa fester jag varit på faktiskt.

Men nu är man back in business igen. Nytt arbetslag, nya arbetskamrater och ny pedagogik. I år arbetar jag i ett pilotprojekt (hmm som försökskanin nästan)där all kärnämnesundervisning sker ämnesintegrerat i projektform. Skulle i nuläget egentligen planera för vårt nästa projekt på temat maktstrukturer, men jag bloggar hellre... Tips på bra engelsk litteratur (fiktion och prosa)på temat genus, etnicitet eller klass mottages gärna.

På torsdag ska jag sitta ner med representanter från sossarna för att diskutera framtidens skola och en ny socialdemokratisk skolpolitik. Inte för att jag är politiskt engagerad utan för att...äh har faktiskt ingen aning. Min chef anmälde mig. Sucker...

Okey, detta var ostrukturerat och svamligt. Det är nog bäst att jag stoppar mig i säng.
Gonatt!

Eller vänta! Måste bara tillägga att nya Birro-serien Upp till kamp (SVT) är det bästa som hänt svensk televison sedan någonsin. SE DEN! NU!!!

Ibland är livet märkligt, rent av bisarrt. Igår fick jag en av de bästa nyheterna jag fått på länge. Min ende bror, som jag aldrig trodde skulle skaffa familj, berättade att jag ska bli faster. Jag är så sjukt glad för han och hans tjej att det är obeskrivligt. Min lillebror...pappa. Overkligt.

Sedan idag ringde mamma och jag hade på känn att det var något som hänt. Det visar sig att en gammal ungdomsvän till mig begått självmord, åtminstone tyder allt på det, genom att hoppa från samhällets högsta hustak. Jag är så chockad och ledsen och frågande. Vad driver en människa att göra så? Hur fan mådde han egentligen? Han som alltid varit den roliga typen som fått alla att skratta och må bra. Ofattbart och så himla sorgligt. Borde gå på begravningen men just nu känner jag inte att jag orkar. Pratade med pappa ikväll, han var en av dem som var först på olycksplatsen, och vi har försökt att trösta varandra, men just nu känns det svårt. Kanske det klarnar imorgon.

Aten var...allt. Berättar mer vid tillfälle. Nu ska jag gå och dricka en stor whiskey och försöka få lite sömn.

Okej, jag har landat med huvudet opp och fötterna på jorden efter två veckor from hell.

Lillkillen ramlade ju som sagt och bröt skenbenet på dagis och vi ställde till ett helvete. Dels för att vi inte anser att personalen på dagis har en arbetssituation som borgar för ett gott arbete (säkerhetsmässigt och pedagogiskt) och dels öfr att skolledningen består av ett gäng överslätande människorb som ALDRIG kan erkänna att något är problem, som inte drar sig för att behandla sina anställda som lort och som ljuger för att slippa ta konsekvenser för sitt undermåliga ledarskap (som ni hör är jag inget fan av dem...).

Först sa de att personalen följt rutinerna (yada, yada)och att "olyckor händer så lätt. Ja visst kan olyckor hända. Jag kan köpa ett jack i pannan eller ett bitmärke, men vissa olyckor FÅR inte hända. Sonen kunde likaväl ha brutit nacken med tanke på den höjd han föll från , enligt barnläkaren som tog hand om oss.

Sedan visade det sig att rutinerna INTE följts eftersom den fröken som skulle vakat vid kanan var tvungen att ta emot ett barn (allt hände ju vid lämningstid) och gick ifrån i en minut. Visst var det obetänksamt av fröken, men med tanke på att hon var ensam på gården med sin barngrupp och alla föräldrar (inkluderat undertecknad)vill ha ett pesronligt bemötande vid överlämning av telningarna så gick det som det gick.

I nuläget har vi rört om en hel del i organisationsgrytan. Först och främst har vi blivit expereter på EU-regler beträffande lekplatsutrustning. Tyvärr visade det sig att barn från 1 år får leka i rutschkanor som är 160 cnm höga!

När vi tryckt på om förändring av rutiner/skolgård har förskoleföreståndaren bara slagit ifrån sig att allt är i sin ordning och "olyckor händer så lätt". Trots att vi vet att personalen vill ha en förändring på gården så säger deras chef att hon talat med samtliga anställda och att ingen vill ha en förändring. Lögn,. lögn, lögn..

Detta har lett till att vi kontaktat kommunen för att få klarhet i förfarandet vid olyckor (detta är nämligenn inte det första benbrottet som skett i organisationen under ledning av vår förskoleföreståndare.) Det visade sig, precis som vi trott, att skolan är skyldig att anmäla dylika olyckor så att kommunen kan göra en besiktning av organisationen och olycksplatsen. En sådan anmälning hade ännu inte gjorts igår, drygt två veckor efter att olyckan inträffade. ¨

Vad är det för fel på dem? Döljer de något? Har de svårt att erkänna sina tillkortakommanden? VARFÖR ljuger de och mörkar när det är å lätt att avslöja dem. En sak är säker: vi kommer få "the evil eye" på oss.

Pojken mår förhållandevis bra. Han är gipsad från tår till ljumske, men är dock vid gott mod. Han tar sig fram bra på golvet (ungar är fantastiska på att hitta lösningar coh är trots sin nedsatta rörelseförmåga mestadels glad.

Den första veckan var dock apjobbig eftersom han var så ledsen och hade så ont. Det värsta är nog ändå att han inte fattar att gipset är tidsbegränsat. Att han nog tror att det sitter där för alltid.

En snygg fraktur blev det dock och gipset tas bort om 2,5 vecka (mitt i min Aten-vistelse) efter totalt 5 veckor. Inga men kommer det bli heller enligt läkarna.

Tyvärr inträffade ju olyckan mitt i min värsta jobbperiod på året, men underbara mamma tog ledigt från sitt jobb och tog hand om oss hela förra veckan. Huset har aldrig varit så skinande rent och middagen var klar i tid varje dag. Balsam för trötta själar...

Nu är jag inne på min sista egentliga arbetsvecka. På fredag sätts de sista betygen och nästa vecka ska jag samla ihop mina saker och städa mitt arbetsrum. Sedan blir det Aten en vecka och därefter 8 veckors sommarlov. TACK GODE GUD!!!

Fick ett oroande samtal från maken i morse. Lilkillen (2 år) har ramlat i klätterställningen och gjort ill benet. Han vägrar att röra på det, men enligt personalen har svullnaden gett med sig.

Maken är just nu på sjukhuset för att förmodligen röntga benet. Gaaaah! Blir galen på tanken att det skulle kunna vara brutet! 6 veckors vab-helvete och en Atenresa som inte kommer att kännas så rolig längre... Och framförallt: hålla en sjövild 2-åring stilla.
I pray to the gods above...

Ps kan fortfarande inte kommentera på min blogg. Sjukt irriterande!

Ibland gör jag lite soul searching, och även om jag för det mesta är nöjd med mig själv kan vissa saker ändå göra lite ont.

De egenskaper som jag är mest stolt över är mitt rättvisepatos, min solidaritetskänsla och min kärlek till människan. Sedan är jag förstås stolt över mina olika talanger, men de har ju inte så mycket med personligheten att göra.

De egenskaper jag skäms mest över (och det är här det kan svida lite att göra en soul search) är min rastlöshet och min oro samt min anala tendens att inte kunna säga "tack och hej då".
 
Att vara orolig och måla fan på väggen verka dock gå i arv i min släkt så där är nog bara psykofarmaka och någon form av terapi den enda vägen att få bukt med egenskapen.

Vad gäller det anala handikappet att inte kunna hantera skilsmässor av de flesta slag så jobbar jag på det. Kanske är det en bieffekt av chocken att hastigt mista en farfar (here today-gone tomorrow), eller så gick något jäkligt fel i min potträning. Svårt att säga hej då har jag i alla fall.

Min rastlöshet, däremot, är jag mellan varven riktigt fundersam över. Jag är en typisk igångsättare. Har hundra goda idéer som jag gärna vill testa, men innan de är slutförda har jag tröttnat för länge sedan och fladdrat vidare till nästa projekt. Summan av kardemumman är att vårt källarförråd kryllar av halvmålade tavlor, halvstickade tröjor och halvskrivna romanmanuskript som jag "ska ta tag i" någon gång.

Som tur är ligger denna oförmågan mest på det hobbymässiga planet. I stuider och arbete har jag nästan varit exemplarisk. Har bara en D-uppsats i litteraturvetenskap som inte blev av.

Kanske har jag en mildare varaiant av adhd/damp? Lite dålig impulskontroll kan jag nämligen nog också leva upp till (ibland hoppar grodorna ur munnen på det mest retliga viset, trots att jag försöker mota dem vid tandraden.) Eller så är jag bara en impulsiv människa under utveckling.

Tips! Kolla in länken till min nya favoritblogg: the Sartorialist. Roliga modeller från Stockholm!

Vet inte om det är bara på vårt dagis som det ständigt pågår tjafs om att någon är "dum" och får "inte vara med". Ibland känns det så. 
Igår hämtade jag en superledsen son från dagis (4-åringen). Han har den senaste månaden varit extremt tight med en annan kille i hans grupp. Till saken hör att denna kille sover middag fortfarande, så efter lunch försvinner han någon timme.

Igår hade min son efter lunchen frågat ett par andra pojkar i gruppen om han fick leka med dem varpå en av dem säger att han är dum och inte får vara med och leka. Sonen blir jättelesen och efter det vill han bara vara med fröken resten av dagen.

En 4-åring säger ibland saker som kan göra ett annat barn ledset, men inte med kalkylerad illvilja. Däremot måste  en sådan här konflikt fångas upp av lärarna och redas ut för att barnen ska lära sig rätt-fel och uveckla empati. Detta gör sonens lärare  de numera ganska bra, känns det som. Det jag vänder mig mot är snarare det faktum att man låter barnen helt fritt aktivera sig efter lunchen, utan att ha någon större koll på vad envar gör, vilket ibland innebär att ett barn ensamt får gå runt och fråga om någon vill leka med henne/honom. En 4-årings hjärta är ganska ömtåligt och lätt att krossa oavsett om det inte var så illa menat.

Visst, nu kan man ju hävda att det är bra att de får härdas lite, men jag tycker fortfarande att det är pedagogernas arbete att hjälpa barnen att utvecklas i lek och inte bara lämna dem till en fri lek full av konflikter som de ej själva kan lösa. Sonen var lite gladare idag, men själv är jag fortfarande ganska nedstämd å hans vägnar.

                              


Måste bara få dela med mig av ett filmtips: Ladies in lavender. Filmen är baserad på en novell om två äldre systrar som lever ett fridfullt liv i ett avckert hus vid havet. En dag spolas en ung man upp på stranden, knappt med livet i behåll, och hans närvaro väcker oanade känslor och krafter till liv i den lilla byn.

Dame Judi Dench spelar en av systrarna och hon fullkomligt strålar! Att filmen utspelas i ett landksap som liknar en målning och dessutom vid tiden för andra världskriget gör historien än vackrare.
Se den, se den, se den!!

"Det är inte vapen som dödar människor, utan det är människor som dödar människor"

apropå massakern på Virginia Tech

Okej... visst är det människan bakom pistolen som är den skyldige till dådet. Men att säga att vapnen inte är en stor del av problemet är i sig befängt! Ett vapens primära syfte är att döda någon/något. Om killen på Virginia tech inte så lättvindigt lyckats komma över skjutvapnet hade antalet döda varit en bråkdel. Fler vapen gör inte världen tryggare. Tvärtom!

Har man inte problem så skaffar man sig, som det som bekant heter. Jag är expert! Det är t o m så att jag börjar att fundera på om det är ett välfärdsproblem. Det där med oro och ångest, vill säga. Allt är bara bra på alla grundläggande punkter: underbar familj, trevligt boende och (i mitt tycke) drömjobbet.  Och ändå kommer den smygande. Ångesten.

Som lätt hypokondriker har man ju guldläge här. Alltid finns det någon öm punkt på kroppen som kan vara av ondo. Eller, hostar inte sonen extremt mycket när han är förkyld? Förkylningsastma?

Senaste inslaget i min vardagsångest är det faktum att det inte bor någon jämnårig lekkamrat till äldste sonen på gården. Visst, ibland leker han med grannpojken som är ett år yngre, men han har en av sina dagisgruppskompisar i området vilket bidrar till en mer naturlig umgängesform för dem än vad som är möjlig för sonen. Sonen känner dessutom inte den andra killen så väl, så de har bara träffats lite grand. Så antingen måste jag  börja ringa runt till andra dagisbarn i sonens grupp eller så blir han hemma med oss. Blir rätt avis när jag ser grannkillen springa över till sin dagiskamrat. Så enkelt. 

Jag vet, jag borde inte oroa mig. Tids nog sköter de sina vänskapsrelationer själva. Men likt förbaskat kan dylika små saker få mig att ligga sömnlös på kvällarna. Det och så den lilla pricken på armen...

Satt på jobbet under lunchen och talade med två kollegor. En blivande mamma och en med barn i begynnande tonår. Soon to be tonårsmamman sa att det bästa med att få barn var att man fick en kvinnlig gemenskap. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det själv eftersom jag ofta finner det svårt att passa in i dessa gemenskaper. Blev bara tyst.

Vet inte vad det är som känns så jobbigt med mammarollen, men jag tror att det beror på att man förväntas vara något helt och fullt. Glöm allt som var före bebben, det är liksom inte intressant. Nu ska det gullas mad varandras ungar i sandlådan, vara bästa morsan, och det gäller att hitta en bundsförvant. För hu...man vill ju inte vara den som sitter själv där och glor medan alla andra verkar ha sån koll på allt och alla. Typiskt tjejigt. Oförmågan (oviljan) att bara vara. Otvunget. Istället måste man anstränga sig för att "få vara med".

Jag bakar inte bullar, jag tror på delad barnledighet, jag orkar inte diskutera barnkläder och inredning. Jag vill kunna prata om andra saker OCH mina barn. Inte BARA mina barn och mamma/kvinnorollen. Jävlar att det ska vara så svårt.

Istället ler man smilbanden ur led, nickar, instämmer i alla gullebarnkommentarer, nickar t o m på frågan om jag gillar dinkelbröd och vill ha ett recept. Man är en i gänget. På låtsas

okey, har inte tagit några andra men här kommer inte så officiella saker om mig

1) JAg har enormt svårt att erkänna att jag har fel. Inte är det lättare att be om ursäkt heller. Jobbar mycket på det eftersom det är en av de sidor hos mig själv som jag ogillar mest

2) jag har en Buddhistisk livsåskådning i mångt och mycket. Ser inte döden som det värsta som kan hända, utan snarare livet i sin fulaste skepnad. Reinkarnation är bonusen.

3) Hatar vitt vin (som Zofy skrev, en och annan fylla för mycket på La Garonne) men hinkar rött till allt. Enda undantaget är champagne

4) Jag är en fena på att dra igång saker, men usel på att fullföja dem (inte i arbetet dock.) Detta har resulterat i en nåstan färdigskriven roman, en nästan färdigskriven novell, ett okänt antal nästan färdigmålade oljemålningar, ett antal stickade tröjor som saknar en ärm etc. Undrar vad Freud skulle sagt om det?

5) Jag tror inte på total ärlighet i förhållandet. Vill ha lite av mitt liv för mig själv. Ett eget rum. Detta innebär inte att jag prasslar runt, men ibland väljer jag bort träningen för ett biobesök på egen hand. Utan att tala om det hemma.

6) Jag är passionerat besatt och stor beundrare av queen Elizabeth Tudor, vilket resulterade i att jag nästan kräktes och fick gåshud när jag första gången besökte hennes gravplats. Inte så morbid som jag låter, dock...