indra73

Vet inte om det är bara på vårt dagis som det ständigt pågår tjafs om att någon är "dum" och får "inte vara med". Ibland känns det så. 
Igår hämtade jag en superledsen son från dagis (4-åringen). Han har den senaste månaden varit extremt tight med en annan kille i hans grupp. Till saken hör att denna kille sover middag fortfarande, så efter lunch försvinner han någon timme.

Igår hade min son efter lunchen frågat ett par andra pojkar i gruppen om han fick leka med dem varpå en av dem säger att han är dum och inte får vara med och leka. Sonen blir jättelesen och efter det vill han bara vara med fröken resten av dagen.

En 4-åring säger ibland saker som kan göra ett annat barn ledset, men inte med kalkylerad illvilja. Däremot måste  en sådan här konflikt fångas upp av lärarna och redas ut för att barnen ska lära sig rätt-fel och uveckla empati. Detta gör sonens lärare  de numera ganska bra, känns det som. Det jag vänder mig mot är snarare det faktum att man låter barnen helt fritt aktivera sig efter lunchen, utan att ha någon större koll på vad envar gör, vilket ibland innebär att ett barn ensamt får gå runt och fråga om någon vill leka med henne/honom. En 4-årings hjärta är ganska ömtåligt och lätt att krossa oavsett om det inte var så illa menat.

Visst, nu kan man ju hävda att det är bra att de får härdas lite, men jag tycker fortfarande att det är pedagogernas arbete att hjälpa barnen att utvecklas i lek och inte bara lämna dem till en fri lek full av konflikter som de ej själva kan lösa. Sonen var lite gladare idag, men själv är jag fortfarande ganska nedstämd å hans vägnar.

                              


Måste bara få dela med mig av ett filmtips: Ladies in lavender. Filmen är baserad på en novell om två äldre systrar som lever ett fridfullt liv i ett avckert hus vid havet. En dag spolas en ung man upp på stranden, knappt med livet i behåll, och hans närvaro väcker oanade känslor och krafter till liv i den lilla byn.

Dame Judi Dench spelar en av systrarna och hon fullkomligt strålar! Att filmen utspelas i ett landksap som liknar en målning och dessutom vid tiden för andra världskriget gör historien än vackrare.
Se den, se den, se den!!

"Det är inte vapen som dödar människor, utan det är människor som dödar människor"

apropå massakern på Virginia Tech

Okej... visst är det människan bakom pistolen som är den skyldige till dådet. Men att säga att vapnen inte är en stor del av problemet är i sig befängt! Ett vapens primära syfte är att döda någon/något. Om killen på Virginia tech inte så lättvindigt lyckats komma över skjutvapnet hade antalet döda varit en bråkdel. Fler vapen gör inte världen tryggare. Tvärtom!

Har man inte problem så skaffar man sig, som det som bekant heter. Jag är expert! Det är t o m så att jag börjar att fundera på om det är ett välfärdsproblem. Det där med oro och ångest, vill säga. Allt är bara bra på alla grundläggande punkter: underbar familj, trevligt boende och (i mitt tycke) drömjobbet.  Och ändå kommer den smygande. Ångesten.

Som lätt hypokondriker har man ju guldläge här. Alltid finns det någon öm punkt på kroppen som kan vara av ondo. Eller, hostar inte sonen extremt mycket när han är förkyld? Förkylningsastma?

Senaste inslaget i min vardagsångest är det faktum att det inte bor någon jämnårig lekkamrat till äldste sonen på gården. Visst, ibland leker han med grannpojken som är ett år yngre, men han har en av sina dagisgruppskompisar i området vilket bidrar till en mer naturlig umgängesform för dem än vad som är möjlig för sonen. Sonen känner dessutom inte den andra killen så väl, så de har bara träffats lite grand. Så antingen måste jag  börja ringa runt till andra dagisbarn i sonens grupp eller så blir han hemma med oss. Blir rätt avis när jag ser grannkillen springa över till sin dagiskamrat. Så enkelt. 

Jag vet, jag borde inte oroa mig. Tids nog sköter de sina vänskapsrelationer själva. Men likt förbaskat kan dylika små saker få mig att ligga sömnlös på kvällarna. Det och så den lilla pricken på armen...