Greetings from the worst "bloggare" ever...
Har inte ens en dålig ursäkt för att inte ha skrivit på...flera dagar. Hur det går med mitt glamorösa hemmafru-liv? Jo tack... i måndags gick jag och lade mig kl 16.00. Igår och idag har jag skrivit, tittat på Pride and prejudice (Colin Firth: aj lav jo!!!) med ett fånigt leende på läpparna och försökt hålla nyårslöftet att äta bättre mat (=mer fiber, frukt o grönt.)
På tal om det senare så läste jag i en mattidning att man rekomenderade ett dagligt intag av frukt och grönt vid fem tillfällen (eller om det var fem grönsaker/frukter. Lite oklart där...) I snitt äter jag nog frukt/grönt vid 3 tillfällen per dag. Det vill säga innan nyårsafton 2006. Idag äter jag frukt/grönt fem gånger per dag och det må hända vara väääldigt nyttigt. Men vad ingen talar om när de rekomenderar denna diet (inte ens tanten i "Du är vad du äter" som uppenbarligen lever på broccoli och mungobönor) är att man blir rejält gasig i magen, to put it mildly. I klarspråk: jag släpper ut mer gas än en pipeline från Ryssland. Inte speciellt sexigt eller glamoröst. Kan det vara det som gör att maken inte känner sig så romantisk just nu? Kanske... eller så är det mina urtvättade mysbyxor med gällivarehäng ner till knäna som inte funkar för honom.
Nej, nu ska jag ta en apelsin till och gå in i gaskammaren (sovrummet) där fönstret står på vädring dygnet runt.
Godnatt.
På tal om det senare så läste jag i en mattidning att man rekomenderade ett dagligt intag av frukt och grönt vid fem tillfällen (eller om det var fem grönsaker/frukter. Lite oklart där...) I snitt äter jag nog frukt/grönt vid 3 tillfällen per dag. Det vill säga innan nyårsafton 2006. Idag äter jag frukt/grönt fem gånger per dag och det må hända vara väääldigt nyttigt. Men vad ingen talar om när de rekomenderar denna diet (inte ens tanten i "Du är vad du äter" som uppenbarligen lever på broccoli och mungobönor) är att man blir rejält gasig i magen, to put it mildly. I klarspråk: jag släpper ut mer gas än en pipeline från Ryssland. Inte speciellt sexigt eller glamoröst. Kan det vara det som gör att maken inte känner sig så romantisk just nu? Kanske... eller så är det mina urtvättade mysbyxor med gällivarehäng ner till knäna som inte funkar för honom.
Nej, nu ska jag ta en apelsin till och gå in i gaskammaren (sovrummet) där fönstret står på vädring dygnet runt.
Godnatt.
Är det vår nu???
Woaaaah! (mitt vårskri om någon undrar)
Idag så kändes det faktiskt som om våren kommit och trots att man vet att det kommer bakslag (suck halva januari och hela långa februari kvar innan man egentligen kan börja snacka vår) så tog jag fram vårkappan ikväll efter att ha spenderat hela dagen ute.
Lillebror och jag promenerade runt på söder med vänner och mysade i solskenet. Vi hittade en galet billig affär och trots att mitt nyårslöfte bl.a. är att INTE impulsköpa mer hud/hårvårsprylar förrän de gamla är slut så kom jag därifrån med hårinpackning o.s.v.
Sedan åt vi lunch på stans bästa vego-restaurang och blev uppraggade av ett gäng pensionerade damer som tyckte att det var sååå trevligt med små bebisar som tar upp all plats i restaurangen så att övriga gäster får vända i dörren, typ. Man blev nästan lite chockad av all välvilja, vilket man ju som småbarnsförälder INTE är bortskämd med (är de ironiska trots att de tillhör helt fel generation, eller?) Men snart förstod vi att de var genuint glada åt att vi var där med våra små kladdmonster. De hämtade t o m kaffe åt oss (det är ju så bökigt för er småbarnsmammor ändå) trots att det egentligen inte ingick i lunchdealen.
På dagis förmörkades dock den annars så mysiga dagen då storebror VÄGRADE gå på toa TROTS att han inte kissat på hela dagen (enligt hans fröken, som hade försökt efter vilan, hade han blivit jättearg bara t-ordet nämndes.) Efter att ha baxat upp storebror, lillebror och mig själv till dagisavdelningens toaletter (han vägrade gå på toaletten nere vid entrén) så brakade helvetet löst. Han skrek, tjöt och skulle jävlar-i-min-låda inte kissa. Och jag lirkade. Hotade. Mutade. Bönade och bad. Och lillebror skrek i sin vinteroverall och ville bara uuuut. Och jag svettades som en isbjörn i ökenhetta. Till sist (efter att alternativet att kissa i byxorna på vägen hem inte kändes så lockande längre vid 250:e eftertanken) så slog han då äntligen en drill och halvt medvetslös av trötthet och värmeslag rullade vi ut från toaletten. Där möts vi av en dagisfröken som med bekymrad min undrar om storebror har det lite jobbigt med toabesöken? Vad svarar man på det efter att ALLA på avdelningen uppenbarligen hört oss på toaletten (om de inte var stendöva vill säga... ?) "Neeej, han älskar att gå på toa! Hörde du inte glädjetjuten? Gaaah! Det tog oss 50 minuter att komma från dagis...
Nu sover han dock och lillebror med. Åh vad de är gudomligt söta och goa... Vi har för övrigt en deal nu, storebror och jag:
När fröken säger att man ska kissa så går man på toan. Man kan betsämma sig för att man inte vill göra saker, men somligt (som t.ex. kissa och bajsa) kan man inte bestämma över själv. Mitt lilla trotsåldersmonster nickade så instämmande och var så med på noterna ikväll. Vi fär väl se hur det går imorgon....
Idag så kändes det faktiskt som om våren kommit och trots att man vet att det kommer bakslag (suck halva januari och hela långa februari kvar innan man egentligen kan börja snacka vår) så tog jag fram vårkappan ikväll efter att ha spenderat hela dagen ute.
Lillebror och jag promenerade runt på söder med vänner och mysade i solskenet. Vi hittade en galet billig affär och trots att mitt nyårslöfte bl.a. är att INTE impulsköpa mer hud/hårvårsprylar förrän de gamla är slut så kom jag därifrån med hårinpackning o.s.v.
Sedan åt vi lunch på stans bästa vego-restaurang och blev uppraggade av ett gäng pensionerade damer som tyckte att det var sååå trevligt med små bebisar som tar upp all plats i restaurangen så att övriga gäster får vända i dörren, typ. Man blev nästan lite chockad av all välvilja, vilket man ju som småbarnsförälder INTE är bortskämd med (är de ironiska trots att de tillhör helt fel generation, eller?) Men snart förstod vi att de var genuint glada åt att vi var där med våra små kladdmonster. De hämtade t o m kaffe åt oss (det är ju så bökigt för er småbarnsmammor ändå) trots att det egentligen inte ingick i lunchdealen.
På dagis förmörkades dock den annars så mysiga dagen då storebror VÄGRADE gå på toa TROTS att han inte kissat på hela dagen (enligt hans fröken, som hade försökt efter vilan, hade han blivit jättearg bara t-ordet nämndes.) Efter att ha baxat upp storebror, lillebror och mig själv till dagisavdelningens toaletter (han vägrade gå på toaletten nere vid entrén) så brakade helvetet löst. Han skrek, tjöt och skulle jävlar-i-min-låda inte kissa. Och jag lirkade. Hotade. Mutade. Bönade och bad. Och lillebror skrek i sin vinteroverall och ville bara uuuut. Och jag svettades som en isbjörn i ökenhetta. Till sist (efter att alternativet att kissa i byxorna på vägen hem inte kändes så lockande längre vid 250:e eftertanken) så slog han då äntligen en drill och halvt medvetslös av trötthet och värmeslag rullade vi ut från toaletten. Där möts vi av en dagisfröken som med bekymrad min undrar om storebror har det lite jobbigt med toabesöken? Vad svarar man på det efter att ALLA på avdelningen uppenbarligen hört oss på toaletten (om de inte var stendöva vill säga... ?) "Neeej, han älskar att gå på toa! Hörde du inte glädjetjuten? Gaaah! Det tog oss 50 minuter att komma från dagis...
Nu sover han dock och lillebror med. Åh vad de är gudomligt söta och goa... Vi har för övrigt en deal nu, storebror och jag:
När fröken säger att man ska kissa så går man på toan. Man kan betsämma sig för att man inte vill göra saker, men somligt (som t.ex. kissa och bajsa) kan man inte bestämma över själv. Mitt lilla trotsåldersmonster nickade så instämmande och var så med på noterna ikväll. Vi fär väl se hur det går imorgon....
Skön helg
Så var julhelgen över och nu ska det i ärlighetens namn bli skönt att kasta ut julpyntet och starta om. Med en vän av ordning till make så sker dock ingen större utrensning förrän tidigast fredag (tjugondedag Knut.)
Helgen har gått i frihetens tecken så till vida att jag fått en dag för mig själv. Det var länge sedan jag studsade upp med sådan iver på morgonen och kom knappt ut ur lägenheten fort nog. Fikade med en god vän och såg Stolthet och fördom på bio. Filmversionen var i viss mån bättre än BBC's då det kom till scenografin (mer trovärdig och nära romanen.) Däremot kändes den lite rumphuggen och grund, men den var ju också nästan 3 timmar kortare. Mr Darcy är ju alltid mr Darcy, men Firth blir nog alltid svår att slå (och filmens namne lyckades inte skapa samma magi...)
Idag kom jag och pojkarna nedrusande till dagis i, som vanligt, vild panik och sista minuten. Bara för att upptäcka att vi glömt bort att dagis är stängt. Idag och imorgon. Det var bara att vända och gå hem.
Hade en svårförklarlig upplevelse när jag läste gårdagens DN och i söndagsbilagan fastnade för fotoreportaget sist i tidningen. Den handlade om döden och vägen mot döden. Fotografen hade dokumenterat den sista tiden i en svårt cancersjuk 15-årig pojkes liv. Jag tror inte att något berört mig så mycket sedan jag såg en bild på ett svältande, döende barn i skuggan av en väntande gam. Livets grymma sida som samhället gör allt för att dölja för oss. Storebror frågade varför jag grät och jag har fortfarande inget bra svar på det. Bilden bara öppnade något inom mig. Kan inte sluta tänka på pojkens föräldrar, på den styrka som dessa människor måste ha (haft.)
Fotografen kallade sin bildserie för något i stil med Sorgen är kärlekens pris. Tänkvärda ord som dröjer kvar.
Helgen har gått i frihetens tecken så till vida att jag fått en dag för mig själv. Det var länge sedan jag studsade upp med sådan iver på morgonen och kom knappt ut ur lägenheten fort nog. Fikade med en god vän och såg Stolthet och fördom på bio. Filmversionen var i viss mån bättre än BBC's då det kom till scenografin (mer trovärdig och nära romanen.) Däremot kändes den lite rumphuggen och grund, men den var ju också nästan 3 timmar kortare. Mr Darcy är ju alltid mr Darcy, men Firth blir nog alltid svår att slå (och filmens namne lyckades inte skapa samma magi...)
Idag kom jag och pojkarna nedrusande till dagis i, som vanligt, vild panik och sista minuten. Bara för att upptäcka att vi glömt bort att dagis är stängt. Idag och imorgon. Det var bara att vända och gå hem.
Hade en svårförklarlig upplevelse när jag läste gårdagens DN och i söndagsbilagan fastnade för fotoreportaget sist i tidningen. Den handlade om döden och vägen mot döden. Fotografen hade dokumenterat den sista tiden i en svårt cancersjuk 15-årig pojkes liv. Jag tror inte att något berört mig så mycket sedan jag såg en bild på ett svältande, döende barn i skuggan av en väntande gam. Livets grymma sida som samhället gör allt för att dölja för oss. Storebror frågade varför jag grät och jag har fortfarande inget bra svar på det. Bilden bara öppnade något inom mig. Kan inte sluta tänka på pojkens föräldrar, på den styrka som dessa människor måste ha (haft.)
Fotografen kallade sin bildserie för något i stil med Sorgen är kärlekens pris. Tänkvärda ord som dröjer kvar.
Ledsen idag
Fick veta att en nära vän till mig fått missfall efter att ha försökt jättelänge. Det är för j-ligt. Somliga får kämpa för att få ett hett efterlängtat barn medan andra får barn som inte är önskade. Känns som om något stinker i skapelsen... . Själv blir man mer ödmjuk inför livets mysterium. Hörde några idag på tunnelbanan prata om att "skaffa" minst två barn (det måste ju vara politiskt korrekt) och kände att jag fick bita mig i tungan. Vadå "skaffa"? Man ska vara förbannat tacksam om man över huvud taget är så lyckligt lottad att man får denna gåva. Den är inte alla förunnad. Just nu vill jag mest gråta å min kära väns vägnar, för det finns inget jag kan säga till tröst. Dessutom ska jag pussa mina små älsklingar en extra gång innan jag kryper ner under täcket. Så tacksam att jag fick gåvan...
Slutligen: varför talas det inte högt om missfall? Det är ju så oerhört vanligt men samtidigt helt tabu. Som om man ska skämmas för att sörja det barn som aldrig blev? Istället heter det att det är "det bästa som kunde hända eftersom det säkert var något fel på fostret." Vem blir gladare av det?
Slutligen: varför talas det inte högt om missfall? Det är ju så oerhört vanligt men samtidigt helt tabu. Som om man ska skämmas för att sörja det barn som aldrig blev? Istället heter det att det är "det bästa som kunde hända eftersom det säkert var något fel på fostret." Vem blir gladare av det?
Tråååkig dag med snoriga barn
Gaaaaah! Nu är jag rejält less på
1) snor och förkylningar
2) griniga, uttråkade små barn (som inte förstår hur deras heeemska mamma kan tvinga dem att vara inomhus när det är snö ute. Åtminstone storebror.
3) att se min trötta, osminkade nuna stirra håglöst in i spegeln och för ett ögonblick tro att det är en tvättbjörn som stirrar tillbaka från andra sidan. Snacka om att sömnbristen satt spår.
Men HALLÅ! Desperate housewives, varför har ni aldrig sådana här dagar? Snacka om förvrängd verklighetsbild (vad är så desperat i deras glammiga, vältränade, designerklädda, sexiga liv? Hela serien är ett hån mot alla hemmavarande föräldrar! Kom hem till mig ska ni få se en RIKTIGT desperat hemmafru- and it aint gonna be pretty!!!)
Läste i någon blaska att desperate housewives skapat en anorexi-epedimi bland medelålders kvinnor i USA. Själv käkar jag mest fluffins hela dagarna. Något kul måste man ju ha...
För att se positivt på det hela så är storebror feberfri ikväll, så imorgon kan vi nog kanske ta en sväng i pulkabacken. Det ger mig en god anledning till att tvätta håret och försöka snygga till mitt sorgliga anlete (i händelse av att man skulle stöta på någon homo sapiens från den civiliserade vuxenvärlden utanför vår lägenhet.) Dessutom ska jag bara äta morötter och broccoli hela dagen, så det så. Se upp Wisteria lane-nu laddar jag om!
1) snor och förkylningar
2) griniga, uttråkade små barn (som inte förstår hur deras heeemska mamma kan tvinga dem att vara inomhus när det är snö ute. Åtminstone storebror.
3) att se min trötta, osminkade nuna stirra håglöst in i spegeln och för ett ögonblick tro att det är en tvättbjörn som stirrar tillbaka från andra sidan. Snacka om att sömnbristen satt spår.
Men HALLÅ! Desperate housewives, varför har ni aldrig sådana här dagar? Snacka om förvrängd verklighetsbild (vad är så desperat i deras glammiga, vältränade, designerklädda, sexiga liv? Hela serien är ett hån mot alla hemmavarande föräldrar! Kom hem till mig ska ni få se en RIKTIGT desperat hemmafru- and it aint gonna be pretty!!!)
Läste i någon blaska att desperate housewives skapat en anorexi-epedimi bland medelålders kvinnor i USA. Själv käkar jag mest fluffins hela dagarna. Något kul måste man ju ha...
För att se positivt på det hela så är storebror feberfri ikväll, så imorgon kan vi nog kanske ta en sväng i pulkabacken. Det ger mig en god anledning till att tvätta håret och försöka snygga till mitt sorgliga anlete (i händelse av att man skulle stöta på någon homo sapiens från den civiliserade vuxenvärlden utanför vår lägenhet.) Dessutom ska jag bara äta morötter och broccoli hela dagen, så det så. Se upp Wisteria lane-nu laddar jag om!
Så har man blivit med blogg...
...känns lite halvläskigt på något sätt, att "outa" sig själv på nätet om än anonymt. Men med tanke på hur många gånger den gamla hederliga dagboken lästs av nyfikna utomstående (utan skam i kroppen) så kanske detta är ett bättre alternativ för mig. Inte för att jag har så många skelett i garderoben, men ändå.
Just nu är jag för trött för att göra detta, så med dessa rader inleder och avslutar jag min första blogg ever och kryper ner i sängen hos min lilla bebis (som garanterat kommer att vakna tio gånger under nattens gång och vara pigg och alert kl 06 imorgon bitti...) Ska även klura lite mer runt skapandet av själva "blogg-sidan."
Godnatt!
Just nu är jag för trött för att göra detta, så med dessa rader inleder och avslutar jag min första blogg ever och kryper ner i sängen hos min lilla bebis (som garanterat kommer att vakna tio gånger under nattens gång och vara pigg och alert kl 06 imorgon bitti...) Ska även klura lite mer runt skapandet av själva "blogg-sidan."
Godnatt!
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!