indra73

Fick veta att en nära vän till mig fått missfall efter att ha försökt jättelänge. Det är för j-ligt. Somliga får kämpa för att få ett hett efterlängtat barn medan andra får barn som inte är önskade. Känns som om något stinker i skapelsen... . Själv blir man mer ödmjuk inför livets mysterium. Hörde några  idag på tunnelbanan prata om att "skaffa" minst två barn (det måste ju vara politiskt korrekt) och kände att jag fick bita mig i tungan. Vadå "skaffa"? Man ska vara förbannat tacksam om man över huvud taget är så lyckligt lottad att man får denna gåva. Den är inte alla förunnad. Just nu vill jag mest gråta å min kära väns vägnar, för det finns inget jag kan säga till tröst. Dessutom ska jag pussa mina små älsklingar en extra gång innan jag kryper ner under täcket. Så tacksam att jag fick gåvan...

Slutligen: varför talas det inte högt om missfall? Det är ju så oerhört vanligt men samtidigt helt tabu. Som om man ska skämmas för att sörja det barn som aldrig blev? Istället heter det att det är "det bästa som kunde hända eftersom det säkert var något fel på fostret." Vem blir gladare av det?