indra73

Har ägnat mycket tid på senaste åt att fundera på det offentliga och privata rummet och på vikten av att få uttrycka sig och ta plats på samma villkor. Läste för typ femte gången Woolfs "A room of one's own" och även om samhället förändrats så finns fortfarande mycket av det som Woolf angriper fortfarande kvar.

Manliga författare är fortfarande normen, kvinnor förväntas fortfarande ta ett större ansvar för hem och familj. Kvinnor förväntas i högre grad lägga sina behov åt sidan medan männen fortfarande kan prioritera sig själva.

Samtidigt finns behovet där. Att bara få vara ensam ibland med sig själv och sina tankar. Att få sneaka iväg utan att behöva tala om vad man ska göra, utan att känns skuldkänslor för att man överger sin familj. Men det är fortfarande år 2007 inte helt okomplicerat...

Varje kväll i oktober månad kan vi se Globen som en stor rosa boll mot den mörka hösthimlen från vår balkong. Upplyst som ett jättebröst påminner den oss om att tänka ett steg längre- att gå utanför oss själva och vår egen privata sfär och se det man gärna inte vill bli påmind om. Eller det är nog åtminstone tanken. I praktiken är det nog svårare.

Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket kring cancer. Bröstcancer är något som gamla kvinnor drabbas av och, hey, något ska man ju dö av. Men så för ett par år sedan drabbades en tjej från min hemtrakt, trots att hon bara var mitt i trettioåren. Jag kände henne inte personligen, men i ett litet samhälle blir en sådan händelse förstås "the talk of the town", på gott och ont. Människor engagerades och stöttade. Hoppades och trodde. Men det blev inget lyckligt slut. Efter att ha friskförklarats upptäckte läkarna ett halvår senare att hon fått metastaser i skelettet och ett år senare var hon borta. Kvar blev en familj, man och barn som saknar sin mamma jättemycket.

Allt prat om detta gjorde att jag själv började fundera mer på min kropp och den hälsa som är så lätt att ta förgiven och i september förra året upptäckte jag en liten knöl i högra bröstet. Eftersom jag var sä ovan att undersöka mig själv tänkte jag att "äh, det är nog inget." I oktober, och rosa bandet-fokuseringen tog jag trots allt tag i det och gick till vårdcentralen. Jodå, läkaren kände den också, men det var osannolikt att det var något farligt. Men, för att vara på den säkra sidan, fick jag en remiss till cityakutens bröstmottagning EN MÅNAD SENARE. Det var den VÄRSTA månaden i hela mitt liv än så länge.

Oron i att vänt på ett besked är nog värre en beskedet i sig själv. Man är så maktlös, går runt där med en ångest för vad som kommer att hända. Tusen saker som far i genom huvudet. Vad händer med barnen, mannen om det är dåliga besked? Hur ska man orka hålla skenet uppe? Jag fixade det ju inte ens när jag ännu inte visste. Men tanken på är i sig så outhärdlig att man knappt orkar upp vissa dagar.

Sedan blev det då äntligen dags och jag letade efter turtecken, goda omen hela dagen innan undersökningen. Jo, det var soligt och vackert. Jo, allt tidigare denna dag hade varit bra och tursamt. Själva undersökningen i sig var inte heller så jobbig som jag hade trott. Och i väntrummet, omringandes mig, satt kvinnor märkta av oro, vissa själva och andra i sällskap av tonårsdöttrar eller makar. Varje gång någon kom ut ur ett mottagningsrum och log föll en sten från hjärtat och ångesten dämpades en smula. Jag såg ingen gråta den dagen.

Själv var jag kärnfrisk. En liten fettansamling, det var allt. Med lugnande ord från en förstående men småleende läkare tog jag stegen ut i Stockholmseftermiddagen, andades in lite av den höga novemberluften, njöt av solen och färgerna och människorna. Det här, tänkte jag, ska jag aldrig glömma.

Ett år senare är jag inte så orolig längre, även om det tog tid att sluta fundera kring existentiella frågor. Jag lärde mig otroligt mycket under den där överjävliga månaden: att det inte finns några garantier i livet. Att det är farligt att leva-man kan faktiskt dö. Att man inte ska söka tid på en bröstklinik i oktober månad- de är överbelamrade av oroliga kvinnor som just börjat undersöka brösten. Att man ska undersöka sig själv varje månad-det är den bästa livförsäkringen man kan ge sig själv. Och att man kanske inte kan göra så mycket men det lilla är i sig tillräckligt. Och det räknas. Köp rosa bandet!

Har en son som är väldigt förtjust i pengar. Inte som medel i sig (ännu) utan mer som sak. Han kan sitta och fingra på enkronor och femtioöringar och bygga torn med dem. Som föräldrar är vi den restriktiva typen som inte ger ungarna saker mer än vid högst högtidliga tillfällen (födelsedag och jul) och nu funderar vi på om detta kanske är bakslaget till våra försök att lära ungarna att saker inte är så viktigt. Sonen ligger t.ex. och dreglar över en LEGO-katalog om kvällarna och talar om vad han tycker tomten ska köpa till honom i julklapp. D.v.s. allt i katalogen.

Tillbaka till pengar. Sonen har hittat ett UR spel som heter just pengar, vilket han spelar så fort han bara får för sina föräldrar. Följande lilla dialog utspelade sig härom kvällen:

Jag: Vad spelar du för något?

Sonen: Det heter Pengar

Jag: vad handlar det om då?

Sonen: Jo man ska jobba ihop en massa pengar så får man poäng.

Jag: jaha ja. Men du vet väl att pengar inte är allt i världen gubben. Det är bra att ha men det bästa i livet är faktiskt gratis. Du vet kärlek, lillebror, lekkamrater och bus...

Sonen: (tittar storögt leende på mig) Jo du mamma, du är allt bra rolig du...

Vad tror ni? Har jag närt en liten kapitalist vid min barm?

...i väntan på att komma dit...

Oj oj oj, jämfört med i våras går det trögt på bloggfronten för min del. Det är fullt upp på jobbet och fullt upp hemma. Önskar att dygnet hade 48 timmar istället.

Dessutom har det varit småkrassligt sedan dagis kom igång på allvar.Magsjukan hemsökte oss i helgen och själv har jag varit förkyld i snart en och en halv vecka. Blää. Jag hade precis kommit igång på allvar med min löpning efter semestern och klarat 5 km på 25 minuter när den slog till. Nu har jag abstinens och ser med avund på när maken (som aldrig blir sjuk) drar ut kväll efter kväll...

På den roliga fronten hör dock att jag åker till London i v.8 och får en hel vecka för mig själv (tid, tid, tid...)Förvisso ska jag agera guide för en estet-åk 2:a tillsammans med en kollega, men det blir ändå fria kvällar och ostörda nätter. Njutning! Vi ska göra diverse muséer, och köra en arkitekturexposé medels tunnelbana och buss. Mitt lokalsinne är lika med noll så det lär bli en utmaning.

Annars lunkar allt i sin gilla gång. Fick äntligen in en krönika igen i Tidningen efter månader av skrivkramp. Det är förlösande när det släpper och vidrigt när det slår till, d.v.s. oförmågan att sätta ihop orden till meningar med budskap.

Nu ska jag snora lite till och drömma om London. Imorgon är vab:en över för denna gång och då väntar boksamtal om Kafkas Slottet...