Kvinnlig gemenskap
Satt på jobbet under lunchen och talade med två kollegor. En blivande mamma och en med barn i begynnande tonår. Soon to be tonårsmamman sa att det bästa med att få barn var att man fick en kvinnlig gemenskap. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det själv eftersom jag ofta finner det svårt att passa in i dessa gemenskaper. Blev bara tyst.
Vet inte vad det är som känns så jobbigt med mammarollen, men jag tror att det beror på att man förväntas vara något helt och fullt. Glöm allt som var före bebben, det är liksom inte intressant. Nu ska det gullas mad varandras ungar i sandlådan, vara bästa morsan, och det gäller att hitta en bundsförvant. För hu...man vill ju inte vara den som sitter själv där och glor medan alla andra verkar ha sån koll på allt och alla. Typiskt tjejigt. Oförmågan (oviljan) att bara vara. Otvunget. Istället måste man anstränga sig för att "få vara med".
Jag bakar inte bullar, jag tror på delad barnledighet, jag orkar inte diskutera barnkläder och inredning. Jag vill kunna prata om andra saker OCH mina barn. Inte BARA mina barn och mamma/kvinnorollen. Jävlar att det ska vara så svårt.
Istället ler man smilbanden ur led, nickar, instämmer i alla gullebarnkommentarer, nickar t o m på frågan om jag gillar dinkelbröd och vill ha ett recept. Man är en i gänget. På låtsas
Vet inte vad det är som känns så jobbigt med mammarollen, men jag tror att det beror på att man förväntas vara något helt och fullt. Glöm allt som var före bebben, det är liksom inte intressant. Nu ska det gullas mad varandras ungar i sandlådan, vara bästa morsan, och det gäller att hitta en bundsförvant. För hu...man vill ju inte vara den som sitter själv där och glor medan alla andra verkar ha sån koll på allt och alla. Typiskt tjejigt. Oförmågan (oviljan) att bara vara. Otvunget. Istället måste man anstränga sig för att "få vara med".
Jag bakar inte bullar, jag tror på delad barnledighet, jag orkar inte diskutera barnkläder och inredning. Jag vill kunna prata om andra saker OCH mina barn. Inte BARA mina barn och mamma/kvinnorollen. Jävlar att det ska vara så svårt.
Istället ler man smilbanden ur led, nickar, instämmer i alla gullebarnkommentarer, nickar t o m på frågan om jag gillar dinkelbröd och vill ha ett recept. Man är en i gänget. På låtsas
Saker om mig...
okey, har inte tagit några andra men här kommer inte så officiella saker om mig
1) JAg har enormt svårt att erkänna att jag har fel. Inte är det lättare att be om ursäkt heller. Jobbar mycket på det eftersom det är en av de sidor hos mig själv som jag ogillar mest
2) jag har en Buddhistisk livsåskådning i mångt och mycket. Ser inte döden som det värsta som kan hända, utan snarare livet i sin fulaste skepnad. Reinkarnation är bonusen.
3) Hatar vitt vin (som Zofy skrev, en och annan fylla för mycket på La Garonne) men hinkar rött till allt. Enda undantaget är champagne
4) Jag är en fena på att dra igång saker, men usel på att fullföja dem (inte i arbetet dock.) Detta har resulterat i en nåstan färdigskriven roman, en nästan färdigskriven novell, ett okänt antal nästan färdigmålade oljemålningar, ett antal stickade tröjor som saknar en ärm etc. Undrar vad Freud skulle sagt om det?
5) Jag tror inte på total ärlighet i förhållandet. Vill ha lite av mitt liv för mig själv. Ett eget rum. Detta innebär inte att jag prasslar runt, men ibland väljer jag bort träningen för ett biobesök på egen hand. Utan att tala om det hemma.
6) Jag är passionerat besatt och stor beundrare av queen Elizabeth Tudor, vilket resulterade i att jag nästan kräktes och fick gåshud när jag första gången besökte hennes gravplats. Inte så morbid som jag låter, dock...
1) JAg har enormt svårt att erkänna att jag har fel. Inte är det lättare att be om ursäkt heller. Jobbar mycket på det eftersom det är en av de sidor hos mig själv som jag ogillar mest
2) jag har en Buddhistisk livsåskådning i mångt och mycket. Ser inte döden som det värsta som kan hända, utan snarare livet i sin fulaste skepnad. Reinkarnation är bonusen.
3) Hatar vitt vin (som Zofy skrev, en och annan fylla för mycket på La Garonne) men hinkar rött till allt. Enda undantaget är champagne
4) Jag är en fena på att dra igång saker, men usel på att fullföja dem (inte i arbetet dock.) Detta har resulterat i en nåstan färdigskriven roman, en nästan färdigskriven novell, ett okänt antal nästan färdigmålade oljemålningar, ett antal stickade tröjor som saknar en ärm etc. Undrar vad Freud skulle sagt om det?
5) Jag tror inte på total ärlighet i förhållandet. Vill ha lite av mitt liv för mig själv. Ett eget rum. Detta innebär inte att jag prasslar runt, men ibland väljer jag bort träningen för ett biobesök på egen hand. Utan att tala om det hemma.
6) Jag är passionerat besatt och stor beundrare av queen Elizabeth Tudor, vilket resulterade i att jag nästan kräktes och fick gåshud när jag första gången besökte hennes gravplats. Inte så morbid som jag låter, dock...
Vad är det med ungdomar och existentialismen?
Har flera veckor hållit föreläsningar om 1900-talslitteraturen, med utgångspunkt i existentialisterna och autodidakterna. Och visst, många tycker att proletärförfattarnas böcker är grå och trista och deprimerande, men i jämförelse med existentialismen är de ju rena undret av carpe diem, hopp och drömmar. Enligt existentialismen är ju allt bara totalt meningslöst. Trots detta älskar mina elever de sistnämnda.Sartre och Beauvoir.
Kanske har det med alla starka känslor som ristar kroppen under tonåren. Det är av eller på. Svart eller vitt. Emo och exietentialsimens meningslösa tillvaro där du bara har dig själv att skylla för allt vad som händer dig är det som gäller. Åtminstone för dagens tonårskids/mina elever. Studentens lyckliga dar verkar bara existera i sången.
I jämförelse med dessa ungdomar känner jag mig som världens en gång i tiden ytligaste tonåring. Det djupaste svårmod jag ägnade mig åt var väl att läsa Karin Boye och lite Södergran. Visst slank Kafka ner också, men mest för att det var coolt att läsa honom, inte så mycket för att jag uppskattade romanen då.
Kanske är samhället mycket mer hårt och kravfyllt idag. Kanske är det mer okej att outa att man mår dåligt och tycker att livet i sig många gånger är mer skrämmande och jobbigt än roligt och glatt. Som lärare gläds jag förstås åt att de slukar "Äcklet", men som morsa hoppas jag att framtiden ska kännas lite ljusare och tillvaron lite mer meningsfull den dan mina ungar blir tonåringar. Och att de ändå läser Sartre med skeptisk behållning.
Kanske har det med alla starka känslor som ristar kroppen under tonåren. Det är av eller på. Svart eller vitt. Emo och exietentialsimens meningslösa tillvaro där du bara har dig själv att skylla för allt vad som händer dig är det som gäller. Åtminstone för dagens tonårskids/mina elever. Studentens lyckliga dar verkar bara existera i sången.
I jämförelse med dessa ungdomar känner jag mig som världens en gång i tiden ytligaste tonåring. Det djupaste svårmod jag ägnade mig åt var väl att läsa Karin Boye och lite Södergran. Visst slank Kafka ner också, men mest för att det var coolt att läsa honom, inte så mycket för att jag uppskattade romanen då.
Kanske är samhället mycket mer hårt och kravfyllt idag. Kanske är det mer okej att outa att man mår dåligt och tycker att livet i sig många gånger är mer skrämmande och jobbigt än roligt och glatt. Som lärare gläds jag förstås åt att de slukar "Äcklet", men som morsa hoppas jag att framtiden ska kännas lite ljusare och tillvaron lite mer meningsfull den dan mina ungar blir tonåringar. Och att de ändå läser Sartre med skeptisk behållning.
Långt uppehåll-sportlov...
Gaaaah! Nästan en arbetsvecka tog det innan jag återhämtat mig från chocken att börja jobba igen efter sportlovet innan jag hade tid att skriva igen.
Hur som helst har lovet varit bra. Barnen blev sjuka tre dagar för lovet så jag var helt själv de först lovdagarna och jobbade ifatt. Passade också på att springa runt i second handaffärer på stan i jakt på en cool vårjacka. Lyckan var total när jag hittade en Burberrytrenchcoat som satt som en smäck för 400 (!) pix. Trots att jag fryser som en skit i den (våren är ju inte riktigt här ännu) måste jag bara ha den på mig varje dag.
Sportlovet ägnades åt att gå till badhuset, åka pulka (innan snön töade bort på typ två dar), ta skogspromenader osv. Mannen tog ledigt tor-fre vilket var jätteskönt.
Men nu är man alltså back in business igen. Föreläsningar, uppsatser som ska rättas, lektioner som ska planeras. Det känns som om man aldrig avrit härifrån. Dessutom råder tidsbrist eftersom jag har SÅ mycket som ska hinnas med och påsklovet är om tre veckor. HELP!
Hur som helst har lovet varit bra. Barnen blev sjuka tre dagar för lovet så jag var helt själv de först lovdagarna och jobbade ifatt. Passade också på att springa runt i second handaffärer på stan i jakt på en cool vårjacka. Lyckan var total när jag hittade en Burberrytrenchcoat som satt som en smäck för 400 (!) pix. Trots att jag fryser som en skit i den (våren är ju inte riktigt här ännu) måste jag bara ha den på mig varje dag.
Sportlovet ägnades åt att gå till badhuset, åka pulka (innan snön töade bort på typ två dar), ta skogspromenader osv. Mannen tog ledigt tor-fre vilket var jätteskönt.
Men nu är man alltså back in business igen. Föreläsningar, uppsatser som ska rättas, lektioner som ska planeras. Det känns som om man aldrig avrit härifrån. Dessutom råder tidsbrist eftersom jag har SÅ mycket som ska hinnas med och påsklovet är om tre veckor. HELP!