indra73

Så var det dags igen… . Julhetsen har satt in och det är inte ens första advent. Kollektivtrafiken pryds av diverse julrelaterad reklam. I en av veckans reklamblaskor uttrycker chefredaktören sin oreserverade glädje över att man ÄNTLIGEN få frossa i julen i flera veckor, och på IKEA har det funnits julpynt till försäljning sedan en månad tillbaka. Nästan. Överallt uppmanas man att MYSA, FROSSA och NJUUUTA av denna fröjdefulla högtid, som tycks komma tidigare och tidigare för varje år.

Nu skulle man ju som nordbo förvisso kunna se på hela spektaklet som en skänk, från ovan såväl som från svensk handel, till alla stressade vardagsmänniskor. För det är ju trots allt synd om oss skandinaver som huserar i länder där solen knappt syns till vintertid och där kölden och vätan sakta äter sig in i personlighet och gör oss svårmodiga och inbundna. Äntligen stundar ljusare tider, varmare och glittrigare tider! Man borde ju vara tacksam!

Men om sanningen ska fram är det väl inte enbart ädla avsikter bakom de idoga påminnelserna om julens annalkande. För visst är ju julen ljus, värme och glitter, men helst då med liljeholmsljus, en snygg pläd från någon posh inredningsbutik samt med exklusivt julgranspynt från fina varuhuset. Åtminstone om handeln får bestämma, och det verkar den ju få med tanke på att vi svenskar i år spås köpa mer julklappar, fler julskinkor och glittrigare julpynt än någonsin förr. Ingen julefrid utan konsumtion med andra ord.

Fast man kan ju i och för sig undra vart friden tog vägen när man dagligen omges av medmänniskor som springer omkring som jagade troll för att hinna med att förbereda julens knäck och klappjakt. Den friden verkar mest finnas på alla reklamskyltar man dagligen passerar förbi, de där med leende tomtar, milt skinande julstjärnor och avslappnade, glädjestrålande barnfamiljer som tindrar ikapp med granbelysningen.

När min bror var liten frågade hans fröken om barnen i klassen visste varför man firade jul. Brorsan och hans kompis svarade unisont att det var för att man skulle få paket, vilket resulterad i att de fick komma fram till frökens julkrubba och lyssna till berättelsen om Jesusbarnet, samt att vår mamma fick skämmas en lång tid framöver. Drygt tjugo år senare verkar ju faktiskt min brors hedniska svar helt med sanningen överensstämmande. Jag menar, hur många av oss svenskar firar EGENTLIGEN Jesu födelse den tjugofjärde december? Själv ska jag i år fira Brio-, Lego- och MP3-jul. Det blir min julklapp till svenska handel. Nästa år drar jag nog till Thailand. Kanske den riktiga julefriden finns där…

...för sin relation med småbarn under 4 år, heltidsarbete och behov av att själv vara ifred ibland?/En grältrött slarvmajas bekännelser. 

Härom kvällen blev jag och maken rejält osams om någon lite skitgrej som voi sedan surade över i flera timmar. Våra gräl ser nästan alltid likadana ut: han blir upprörd över något som jag gjort/inte gjort varpå jag replikerar med att be om ursäkt och samtidigt påpeka att han också brister på den här punkten mellan varven (vilket han också mycket riktigt gör.) Maken blir skitsur ock kontrar med att jag skyller ifrån mig varpå jag nästan briserar eftersom jag tycker att hag bett om ursäkt MEN OCKSÅ att det här är sådant som händer då och då. Varför göra en stor sak av det? Det är ju inte precis så att jag påpekar/blir förbannad på honom varje gåpng han gör något som inte är enligt överenskommelse.  Tjafs, tjafs, tjafs....och efter mycket om och men ber vi båda om ursäkt, pussas och kramas och är sams...till nästa gång han blir sur på mig och allt rullas upp igen.

Visst jag är en slarvmaja. Och visst, ibland har jag en tendens att agera som om inget riktigt fastnar på mig. Men det gör det.

När vi avslutat bråket och dískuterar våra tillkortakommanden återkommer vi ofta till att jag tycker att han är för pedant och att han brusar upp för lätt över saker som egentligen är småpotatis (som att jag inte ställt den rena disken på rätt sida av diskhon. Dessutom gör han ju också detta misstag mellan varven och då blir inte jag asagasaförbannad på honom för det. Han å sin sida menar då att jag ska tillrättavisa honom mer. Men det har jag ingen lust med överhuvudtaget...

Blir verkligen ett förhållande bättre av att man ideligen påpekar den andres misstag? Gör jag fel som inte ger maken en reprimand då han slarvat med något, och istället fixar till det själv? Fan vet...

Som tur är bråkar vi mest om små skitgrejer, men det är jävligt jobbigt att sådant ska få ta sådana proportioner. Jag menar, det finns värre saker att starta ett gräl om än vem som inte ställt tillbaka aromatburken på dess rätta plats.

Själv tror jag att grälen bottnar i en sorts frustration. Sexlivet har reducerats till helgerna (om vi har tur) eftersom man är så dödens trött i veckan. Tröttheten gör att man efter att barnen lagts inte orkar mycket mer än att glo på TV (dålig vana, jag vet...) eller sitta framför datorn någon timma innan man stupar i säng (kl. 21:00) Vi försöker att kramas och pussas mer än en gång varje dag (på mitt initiativ för det mesta bör tilläggas, eftersom det aldrig fallit mannen in att det är viktigt. Tja om man bortser från sexlivet då vill säga...). Nu har jag infört en gemensam, tv-fri kväll i veckan samt MINST en egen dag tillsammans (utan barn) varannan månad (helst varje om barnvakt finns.)

Några bra tips på hur man får förhållandet att fungera riktigt bra som småbarnsförälder mottages tacksamt!