indra73

Gaaaah! denna vecka vill jag INTE ha tillbaka i första taget.
I mitt jobb tenderar nya kursmoment alltid sammanfalla, vilket gör att man under några veckors tid har minimum planering men maximum efterarbete för att helt plötsligt stå inför fyra nya moment som kräver minutuös planering på nolltid. Min hell week:

Måndag:  storföreläsning (97 elever) om romananalys. Förberedelsetid ca 30 min.
Tisdag:    förbereda guidning för besök på medeltidsmuséet på e m. Förberedelsetid: 1 timme
Onsdag:  skramla ihop en Powerpoint om Epik och Homeros. Förberedelsetid: 20 min
                  Gå igenom stilgrepp för diktskrivning påengelska: förberedelsetid: 10 min
Torsdag:  Förbereda Literaturhistoriastudier i engelska (c-level). Skramla ihop powerpoint om

                  The Renaissance. Förberedelsetid 1 timma.

 Fredag:  Läsa Candide. Planera loggskrivning kring romanen samt genomgång av upplysningen

Mitt i allt detta har man förstås lektioner också. Tur att man älskar sitt jobb...

Hade lönesamtal i tisdags och fick påökt med 3 procent. Bra lön för min åldersgrupp. Sugig lön efter 5,5 årsuniversitetsstudier och en fil. mag. Men, men...om man vill bli rik ska man inte ägna sig åt humanistiska yrkesområden och jag gillar ju som sagt det jag gör vilket är minst lika viktigt..

Veckans yrkesmässiga höjdpunkt: när min estetklass rap(p)ade inledningsstroferna i Iliaden. Homerso ler i sin himmel.

Veckans yrkesmässiga lågvattenmärke: när en kille, efter tillsägelse om att han röker på rökfritt område , kontrar med att han inte kan flytta på sig eftersom han har svårt att gå. Han har nämligen knullat hela natten. Vilken teknik använde han då?

Först var det Wallström. Sedan Jämtin. Nu har även Ulrika Messing tackat nej till att bli socialdemokraternas nya partiordförande, ett jobb som säkert många skulle gå genom eld och vatten för att få. Inte minst borde det vara ett drömerbjudande om man betänker hur ofta en kvinna får chansen att inta en sådan traditionellt manlig position. Men tydligen inte för dessa kvinnor, trots att det så uppenbart är en kvinnlig ordförande man vill ha. Ja, rent av kräver. Fast jag kan faktiskt förstå dem med det senaste politiska året i färskt minne. 2006 var inte något bra år för en kvinnlig politiker.

     Det mest skandalomsusade partiet under det föregående året var väl utan tvekan Fi med Gudrun Schyman i spetsen. Maktkamp, trakasserier och sexuell tillhörighet verkade vara det som dominerade dagordningen. Åtminstone om man bara läste löpsedlarna. Fi framstod som ett parti med oeniga kvinnor som mobbade varandra och vars viktigaste spörsmål handlade om att pojkar skulle kunna döpas till Susanna och flickor till Bertil. Punkt. Avhoppen duggade tätt och valet blev väl något av ett fiasko. Inte kan man rösta på ett parti som tycker att man ska sluta kalla föräldrar för mammor och pappor! Samtidigt uppdagades att årets andra uppstickarparti, Junilistan, var mot fri abort och stamcellsforskning, vilket resulterade i några notiser. Vilket är värst? Flickor som heter Bertil eller förbud mot fri abort? Det senare verkar ju vara det självklara svaret om man ser till antalet löpsedlar.

    Sedan fick vi en ny regering, och det dröjde inte många timmar innan det avslöjades att tre av ministrarna var skattesmitare. Maria Borelius, ett politiskt blåbär, hade inte betalat tv-licens och haft svart barnpassning. Bortförklaringarna var patetiska och den politiska karriären blev kort. Sedan var det licenskolkaren och kulturministern Stegö Chilós tur att avgå. Den tredje smitaren, migrationsministern Billström, sitter dock kvar trots licensfusk och skattefinansierade taxiresor för över 6000 kr i månaden. Hans agerande försvarades dessutom av statsminister Reinfeldt.

     Kalla mig paranoid här, men är det inte så att kvinnliga politiker haft ett tuffare år än sina manliga gelikar? Kanske är det t. o. m. så att kvinnor med makt utsätts för mer granskning än män? Att de helt enkelt förutsätts ha en högre moral. Var det därför folkpartiets Karin Pilsäter tvingades att ta en time out efter att ha kört bil med 0,34 promille i blodet medan Lars Leijonborg sitter kvar som ledare för samma parti trots skandaler med dataintrång och spionage? Något som han dessutom troligtvis haft vetskap om.

Vem ska då leda socialdemokratiska partiet i framtiden. Mona Sahlin, för all framtid associerad med en Toblerone, är knappast en trolig kandidat. Nä, det måste nog bli någon mer foglig, som snällt ställer in sig i de manliga leden och ger vika för kraven till förmån för makten. Någon som Maud Olofsson.