2 veckor som skakade familjen...
Okej, jag har landat med huvudet opp och fötterna på jorden efter två veckor from hell.
Lillkillen ramlade ju som sagt och bröt skenbenet på dagis och vi ställde till ett helvete. Dels för att vi inte anser att personalen på dagis har en arbetssituation som borgar för ett gott arbete (säkerhetsmässigt och pedagogiskt) och dels öfr att skolledningen består av ett gäng överslätande människorb som ALDRIG kan erkänna att något är problem, som inte drar sig för att behandla sina anställda som lort och som ljuger för att slippa ta konsekvenser för sitt undermåliga ledarskap (som ni hör är jag inget fan av dem...).
Först sa de att personalen följt rutinerna (yada, yada)och att "olyckor händer så lätt. Ja visst kan olyckor hända. Jag kan köpa ett jack i pannan eller ett bitmärke, men vissa olyckor FÅR inte hända. Sonen kunde likaväl ha brutit nacken med tanke på den höjd han föll från , enligt barnläkaren som tog hand om oss.
Sedan visade det sig att rutinerna INTE följts eftersom den fröken som skulle vakat vid kanan var tvungen att ta emot ett barn (allt hände ju vid lämningstid) och gick ifrån i en minut. Visst var det obetänksamt av fröken, men med tanke på att hon var ensam på gården med sin barngrupp och alla föräldrar (inkluderat undertecknad)vill ha ett pesronligt bemötande vid överlämning av telningarna så gick det som det gick.
I nuläget har vi rört om en hel del i organisationsgrytan. Först och främst har vi blivit expereter på EU-regler beträffande lekplatsutrustning. Tyvärr visade det sig att barn från 1 år får leka i rutschkanor som är 160 cnm höga!
När vi tryckt på om förändring av rutiner/skolgård har förskoleföreståndaren bara slagit ifrån sig att allt är i sin ordning och "olyckor händer så lätt". Trots att vi vet att personalen vill ha en förändring på gården så säger deras chef att hon talat med samtliga anställda och att ingen vill ha en förändring. Lögn,. lögn, lögn..
Detta har lett till att vi kontaktat kommunen för att få klarhet i förfarandet vid olyckor (detta är nämligenn inte det första benbrottet som skett i organisationen under ledning av vår förskoleföreståndare.) Det visade sig, precis som vi trott, att skolan är skyldig att anmäla dylika olyckor så att kommunen kan göra en besiktning av organisationen och olycksplatsen. En sådan anmälning hade ännu inte gjorts igår, drygt två veckor efter att olyckan inträffade. ¨
Vad är det för fel på dem? Döljer de något? Har de svårt att erkänna sina tillkortakommanden? VARFÖR ljuger de och mörkar när det är å lätt att avslöja dem. En sak är säker: vi kommer få "the evil eye" på oss.
Pojken mår förhållandevis bra. Han är gipsad från tår till ljumske, men är dock vid gott mod. Han tar sig fram bra på golvet (ungar är fantastiska på att hitta lösningar coh är trots sin nedsatta rörelseförmåga mestadels glad.
Den första veckan var dock apjobbig eftersom han var så ledsen och hade så ont. Det värsta är nog ändå att han inte fattar att gipset är tidsbegränsat. Att han nog tror att det sitter där för alltid.
En snygg fraktur blev det dock och gipset tas bort om 2,5 vecka (mitt i min Aten-vistelse) efter totalt 5 veckor. Inga men kommer det bli heller enligt läkarna.
Tyvärr inträffade ju olyckan mitt i min värsta jobbperiod på året, men underbara mamma tog ledigt från sitt jobb och tog hand om oss hela förra veckan. Huset har aldrig varit så skinande rent och middagen var klar i tid varje dag. Balsam för trötta själar...
Nu är jag inne på min sista egentliga arbetsvecka. På fredag sätts de sista betygen och nästa vecka ska jag samla ihop mina saker och städa mitt arbetsrum. Sedan blir det Aten en vecka och därefter 8 veckors sommarlov. TACK GODE GUD!!!
Lillkillen ramlade ju som sagt och bröt skenbenet på dagis och vi ställde till ett helvete. Dels för att vi inte anser att personalen på dagis har en arbetssituation som borgar för ett gott arbete (säkerhetsmässigt och pedagogiskt) och dels öfr att skolledningen består av ett gäng överslätande människorb som ALDRIG kan erkänna att något är problem, som inte drar sig för att behandla sina anställda som lort och som ljuger för att slippa ta konsekvenser för sitt undermåliga ledarskap (som ni hör är jag inget fan av dem...).
Först sa de att personalen följt rutinerna (yada, yada)och att "olyckor händer så lätt. Ja visst kan olyckor hända. Jag kan köpa ett jack i pannan eller ett bitmärke, men vissa olyckor FÅR inte hända. Sonen kunde likaväl ha brutit nacken med tanke på den höjd han föll från , enligt barnläkaren som tog hand om oss.
Sedan visade det sig att rutinerna INTE följts eftersom den fröken som skulle vakat vid kanan var tvungen att ta emot ett barn (allt hände ju vid lämningstid) och gick ifrån i en minut. Visst var det obetänksamt av fröken, men med tanke på att hon var ensam på gården med sin barngrupp och alla föräldrar (inkluderat undertecknad)vill ha ett pesronligt bemötande vid överlämning av telningarna så gick det som det gick.
I nuläget har vi rört om en hel del i organisationsgrytan. Först och främst har vi blivit expereter på EU-regler beträffande lekplatsutrustning. Tyvärr visade det sig att barn från 1 år får leka i rutschkanor som är 160 cnm höga!
När vi tryckt på om förändring av rutiner/skolgård har förskoleföreståndaren bara slagit ifrån sig att allt är i sin ordning och "olyckor händer så lätt". Trots att vi vet att personalen vill ha en förändring på gården så säger deras chef att hon talat med samtliga anställda och att ingen vill ha en förändring. Lögn,. lögn, lögn..
Detta har lett till att vi kontaktat kommunen för att få klarhet i förfarandet vid olyckor (detta är nämligenn inte det första benbrottet som skett i organisationen under ledning av vår förskoleföreståndare.) Det visade sig, precis som vi trott, att skolan är skyldig att anmäla dylika olyckor så att kommunen kan göra en besiktning av organisationen och olycksplatsen. En sådan anmälning hade ännu inte gjorts igår, drygt två veckor efter att olyckan inträffade. ¨
Vad är det för fel på dem? Döljer de något? Har de svårt att erkänna sina tillkortakommanden? VARFÖR ljuger de och mörkar när det är å lätt att avslöja dem. En sak är säker: vi kommer få "the evil eye" på oss.
Pojken mår förhållandevis bra. Han är gipsad från tår till ljumske, men är dock vid gott mod. Han tar sig fram bra på golvet (ungar är fantastiska på att hitta lösningar coh är trots sin nedsatta rörelseförmåga mestadels glad.
Den första veckan var dock apjobbig eftersom han var så ledsen och hade så ont. Det värsta är nog ändå att han inte fattar att gipset är tidsbegränsat. Att han nog tror att det sitter där för alltid.
En snygg fraktur blev det dock och gipset tas bort om 2,5 vecka (mitt i min Aten-vistelse) efter totalt 5 veckor. Inga men kommer det bli heller enligt läkarna.
Tyvärr inträffade ju olyckan mitt i min värsta jobbperiod på året, men underbara mamma tog ledigt från sitt jobb och tog hand om oss hela förra veckan. Huset har aldrig varit så skinande rent och middagen var klar i tid varje dag. Balsam för trötta själar...
Nu är jag inne på min sista egentliga arbetsvecka. På fredag sätts de sista betygen och nästa vecka ska jag samla ihop mina saker och städa mitt arbetsrum. Sedan blir det Aten en vecka och därefter 8 veckors sommarlov. TACK GODE GUD!!!
Sonen har ramlat på dagis...
Fick ett oroande samtal från maken i morse. Lilkillen (2 år) har ramlat i klätterställningen och gjort ill benet. Han vägrar att röra på det, men enligt personalen har svullnaden gett med sig.
Maken är just nu på sjukhuset för att förmodligen röntga benet. Gaaaah! Blir galen på tanken att det skulle kunna vara brutet! 6 veckors vab-helvete och en Atenresa som inte kommer att kännas så rolig längre... Och framförallt: hålla en sjövild 2-åring stilla.
I pray to the gods above...
Ps kan fortfarande inte kommentera på min blogg. Sjukt irriterande!
Maken är just nu på sjukhuset för att förmodligen röntga benet. Gaaaah! Blir galen på tanken att det skulle kunna vara brutet! 6 veckors vab-helvete och en Atenresa som inte kommer att kännas så rolig längre... Och framförallt: hålla en sjövild 2-åring stilla.
I pray to the gods above...
Ps kan fortfarande inte kommentera på min blogg. Sjukt irriterande!
Den rastlösa typen?
Ibland gör jag lite soul searching, och även om jag för det mesta är nöjd med mig själv kan vissa saker ändå göra lite ont.
De egenskaper som jag är mest stolt över är mitt rättvisepatos, min solidaritetskänsla och min kärlek till människan. Sedan är jag förstås stolt över mina olika talanger, men de har ju inte så mycket med personligheten att göra.
De egenskaper jag skäms mest över (och det är här det kan svida lite att göra en soul search) är min rastlöshet och min oro samt min anala tendens att inte kunna säga "tack och hej då".
Att vara orolig och måla fan på väggen verka dock gå i arv i min släkt så där är nog bara psykofarmaka och någon form av terapi den enda vägen att få bukt med egenskapen.
Vad gäller det anala handikappet att inte kunna hantera skilsmässor av de flesta slag så jobbar jag på det. Kanske är det en bieffekt av chocken att hastigt mista en farfar (here today-gone tomorrow), eller så gick något jäkligt fel i min potträning. Svårt att säga hej då har jag i alla fall.
Min rastlöshet, däremot, är jag mellan varven riktigt fundersam över. Jag är en typisk igångsättare. Har hundra goda idéer som jag gärna vill testa, men innan de är slutförda har jag tröttnat för länge sedan och fladdrat vidare till nästa projekt. Summan av kardemumman är att vårt källarförråd kryllar av halvmålade tavlor, halvstickade tröjor och halvskrivna romanmanuskript som jag "ska ta tag i" någon gång.
Som tur är ligger denna oförmågan mest på det hobbymässiga planet. I stuider och arbete har jag nästan varit exemplarisk. Har bara en D-uppsats i litteraturvetenskap som inte blev av.
Kanske har jag en mildare varaiant av adhd/damp? Lite dålig impulskontroll kan jag nämligen nog också leva upp till (ibland hoppar grodorna ur munnen på det mest retliga viset, trots att jag försöker mota dem vid tandraden.) Eller så är jag bara en impulsiv människa under utveckling.
Tips! Kolla in länken till min nya favoritblogg: the Sartorialist. Roliga modeller från Stockholm!
De egenskaper som jag är mest stolt över är mitt rättvisepatos, min solidaritetskänsla och min kärlek till människan. Sedan är jag förstås stolt över mina olika talanger, men de har ju inte så mycket med personligheten att göra.
De egenskaper jag skäms mest över (och det är här det kan svida lite att göra en soul search) är min rastlöshet och min oro samt min anala tendens att inte kunna säga "tack och hej då".
Att vara orolig och måla fan på väggen verka dock gå i arv i min släkt så där är nog bara psykofarmaka och någon form av terapi den enda vägen att få bukt med egenskapen.
Vad gäller det anala handikappet att inte kunna hantera skilsmässor av de flesta slag så jobbar jag på det. Kanske är det en bieffekt av chocken att hastigt mista en farfar (here today-gone tomorrow), eller så gick något jäkligt fel i min potträning. Svårt att säga hej då har jag i alla fall.
Min rastlöshet, däremot, är jag mellan varven riktigt fundersam över. Jag är en typisk igångsättare. Har hundra goda idéer som jag gärna vill testa, men innan de är slutförda har jag tröttnat för länge sedan och fladdrat vidare till nästa projekt. Summan av kardemumman är att vårt källarförråd kryllar av halvmålade tavlor, halvstickade tröjor och halvskrivna romanmanuskript som jag "ska ta tag i" någon gång.
Som tur är ligger denna oförmågan mest på det hobbymässiga planet. I stuider och arbete har jag nästan varit exemplarisk. Har bara en D-uppsats i litteraturvetenskap som inte blev av.
Kanske har jag en mildare varaiant av adhd/damp? Lite dålig impulskontroll kan jag nämligen nog också leva upp till (ibland hoppar grodorna ur munnen på det mest retliga viset, trots att jag försöker mota dem vid tandraden.) Eller så är jag bara en impulsiv människa under utveckling.
Tips! Kolla in länken till min nya favoritblogg: the Sartorialist. Roliga modeller från Stockholm!