Epiphany
Maken hade julbord med jobbet i fredags. Hade först bestämt sig för att komma hem till läggdags av barnen (skivan började redan kl. 16.00) men efter att jag övertygat honom om vikten av egen tid och att få roa sig på egen hand mellan varven, ringde han vid 19-tiden hem för att bekänna julglöggsfärg. Nattning av två små gick bra tack vare att storkillen hade feber och var lätt utslagen. Såg själv fram emot en skön kväll framför TV:n och hade lagom satt på filmen "Friends with money" när telefonen ringer. Det är maken, lätt bladig som yrar något om omoral och att han älskar mig och att vi aldrig, ALDRIG ska skiljas. Nej, nej försäkrar jag lugnt. Inte så länge du sköter dig. Sedan ringer han två gånger till innan jag drar ur jacket och går och lägger mig.
Dagen därpå får jag reda på upprinnelsen till det hela. Hans närmaste kollega (en han och många fler ser lite grand upp till) har berättat att hans fru vill skiljas. Han själv vill inte men hela processen är i stort sett klar.
"Fan, om hon någon gång säger att det här går inte längre, då ska ni fan ta det på allvar," förklarar han småbittert för sina kollegor mellan djupa blickar ner i ölglaset. Senare på kvällen hånglar han loss med en av tjerena på ekonomiavdelningen, en tjej som är både gift och har 3 småbarn. Då ringer maken hem...
Ibland kan det kanske vara bra att se det andra sidan av myntet, när man ibladn lite lättvindigt hotar med separation bara för att man är småsur på någon bagatell. Alla skilsmässor är inte lyckliga, de flesta kanske istället är smutsiga, sorgliga och lämnar någon ensam mot sin vilja. Varför makens kollegas fru ville skiljas förtäljer inte berättelsen. Kanske hade han haft ihop det med ekonomitjejen redan tidigare...
...skrivkramp
Det har hänt...skrivkrampen har slagit till med full kraft för första gången sedan jag började skriva för TIDNINGEN. Jag kan inte uppbringa intresse för något att skriva om. Istället skickar jag in massa mediokra förslag med viss samtidsförankring som givetvis refuseras (om man inte är etablerad måste man ju skriva om dagsfärska nyheter för att ha chansen att kvala in bland alla fasta skribenter som ibland skriver krönikor som är så dåliga, meningslösa och trista att klockorna stannar... likväl publiceras de (och det där var nog världens längsta mening. Lite Molly Bloom över det hela...)
Samtidigt VILL jag inte arbeta så egentligen. Vill inte skriva det jag vet att de vill ha för att bli publicerad. Vill inte bli en medial bekräftelsehora (dåligt uttryckt, jag vet men kan inte komma på någon bättre metafor) som skriver vad som helst för att få det publicerat. Men har å andra sidan inget val...
Tänker på Linda Skugge. Är helt övertygad om att hon sitter fast i den rävsaxen där man uppmanar henne att drastiskt byta åsikt och sluta kalla sig feminist eftersom det skulle öka upplagan för tidningen. Ge publicitet. Vill jag verkligen ha det så? Är det värt de där pengarna när man säljer sin själ(lite melodramatiskt, jag vet...)? Jag vill ju skriva om feminism och jämställdhet (eller snarare ojämställdhet) men det är inte tillräkligt intressant för herr chefredaktör (som vill ha mer macho texter.) Skriv hellre ner kvinnor, DÅ får du spaltmeter.
BLÄÄÄÄÄÄ. Tänker INTE ha ångest för att jag bara refuseras när jag skriver det jag vill. Tänker vänta på nästa omvälvande nyhet som berör mig på nano-nivå och klämma ur mig en text enbart för pengarna. Sen ska jag börja se mig om efter alternativ...
Är så trött på überhajpade barnkalas...
Har under hösten varit på sju barnkalas med min äldste son (4 år.) Gemensamt för alla kalas är att det ena måste vara värre än det andra i en ond spiral. Glöm 70-talistbarnkalasen med varmkorv, hemgjord marängtårta och kärleksmums. Idag ska det vara tematårta som ser ut som piratskepp, eller tårtor med inscannad marsipanbild av födelsedagsbarnet. Lägg därtill att man ska ha underhållning i form av clown eller trollkonstnär. Och ha tema på kalaset (som f ö heter PARTY ) där gästerna ska komma utklädda enligt rådande dresscode. Inte heller räcker det med enkel godispåse, utan senaste nytt är att gästerna får en leksak med sig hem i gottpåsen. Lägg ytterligare därtill att man helst ska outsourca hela hippan till Junibacken, Barnadiset eller någon annan lokal som tar 300:-/barn. Där har vi det: barnkal..förlåt födelsedagspartyt anno 2006. Jag vill bara kräkas!
Visst, sen kan man jun alltid motivera sina val med att det är enklare och mindre tidskrävande att köpa och hyra...my ass! Att boka kalaslokal, fixa/boka tematårta, leta och hyra clowner tar också tid. Tid OCH pengar, båda de mest värdefulla av värden i vårt samhälle. Dessutom måste man ju fortfarande fixa med godispåsen och leksakerna. nej, nej...så enkelt är det inte.
Vi vägrade av flera anledningar. Istället valde vi att rådda skivan hemma. Mannen och jag slängde ihop en tårta på köpbottnar på mindre än 15 minuter. Sonen hjälpte till att trilla chokladbollar. Den största händelsen (bortsett från tårtan som f ö blev succé) var fiskdammen med små godispåsar. Inga leksaker här inte. Presenterna ska vara för födelsedagsbarnet. Alla var nöjda och glada. Ingen efterfrågade någon hoppborg.
Så för vem är det egentligen vi ordnar dessa gigantiska megapartyn? Inte var det väl så att alla barn en dag reste sig och krävde unisont ett kalasuppgraderande? Är det inte snarare vi själva som lägger de värderingarna på dem?
Nej, jag vill inte alls försöka framställa mig själv som någon ideal-prettomamma. Inte alls. Jag vill helt enkelt inte längre föra värden som jag inte själv kan stå för vidare till mina ungar. Du måste anstänga dig, presetera bättre, SYNAS. Jo, faktiskt, förskolefröken ljuger.Du duger faktiskt inte som du bara är.
Jag vägrar, villl inte. Tänker kämpa för att stå emot. För mjukare värden...amen.