Rolig kommentar...
Tillbaka till pengar. Sonen har hittat ett UR spel som heter just pengar, vilket han spelar så fort han bara får för sina föräldrar. Följande lilla dialog utspelade sig härom kvällen:
Jag: Vad spelar du för något?
Sonen: Det heter Pengar
Jag: vad handlar det om då?
Sonen: Jo man ska jobba ihop en massa pengar så får man poäng.
Jag: jaha ja. Men du vet väl att pengar inte är allt i världen gubben. Det är bra att ha men det bästa i livet är faktiskt gratis. Du vet kärlek, lillebror, lekkamrater och bus...
Sonen: (tittar storögt leende på mig) Jo du mamma, du är allt bra rolig du...
Vad tror ni? Har jag närt en liten kapitalist vid min barm?
Måste man dö mamma?
Min första tanke var självklart vrt han hade fått det ifrån? Att vi kan dö alltså? Sedan tog jag mig samman och svarade så lättsamt som möjligt att ja, en dag måste vi dö.
"Men inte du och jag, va? fortsätter sonen och tittar på mig med sina enormt stora ögon.
Okej, antingen ljuger jag eller så generaliserar jag med en liten vit lögn. Jag valde det senare.
"Jo, både du och jag älskling. Men inte ännu"
"Men det är så tråkigt", snyftar sonen gravallvarligt.
"Jaa, men vet du vad? Det kommer inte att hända än på länge länge. Inte förän man är gammal."
Lite lögnigt, jag vet, men jag fixade inte frågan. Var inte redo, om man nu någonsin blir det.
Sedan undrade han förstås vad som händer nr man dör, vart man tar vägen, och jag svarade klassiskt att man kommer till den plats där man kom från innan man föddes. En platssom av somliga kallas himlen.
"Då blir man en ängel", konstaterade sonen nöjt och två minuter senare var hela samtalet glömt. Från hans sida, vill säga .
Så svårt det är att prata om döden. Något så naturligt. Helst hade jag ju velat säga till sonen att han kommer att slippa, men så är det ju inte. Kanske man känner lite skuld också som förälder. Man ger någon livet som en dag tas ifrån en. En tillfällig gåva man inte bett om egentligen. En del av oss klamrar oss fast vid det medan andra inte ens orkar uthärda. En sak sa jag i alla fall (inspirerad av Sokrates dödstal) som jag är stolt över: Man kan ju inte tycka att något är tråkigt när man inte vet vad som kommer att hända...
Gullebarn
Sötaste kommentaren från storkillen (4) igår:
"Den här mössan luktar mamma."
(jag) "Hur luktar den då?"
"Den luktar mjöl och jordgubbar"
Bör tilläggas att jag aldrig bakar...men hjärtat smalt!
Senare på kvällen diskuterade vi lek på dagis. På storkillens avdelning går även skolbarnen
(6-årsverksamheten) och självklart blandas grupperna ibland. En populär lek är polis och tjuv, men härom dan när jag hämtatde pojken var han mycket upprörd. Han hade varit tjuv och var arg på de stora barnen för de tog fast honom hela tiden. Försökte resonera med honom, att om man är tjuv så blir man ju förr eller senare fasttagen, det är ju själva poängen med leken. Han var ändå inte nöjd utan fortsatte att vara arg på de stora tjejerna (nu kom det fram att det var flickorna på 6-års som han lekt med.) Särskillt en tjej med grön tröja. Diplomatiskt sa jag då att de nog ville fånga honom för att de tyckte att han var söt, varpå han ilsket såg mig stint i ögonen:
"Jag struntar i om de tycker jag är söt. Jag VILL inte att de fångar mig och pussar och kramar mig."
Gissa om det var svårt att hålla sig för skratt! Tänkte sedan att om några år kommer han säkert vara mycket nöjd om flickorna springer efter honom. I nuläget kom vi fram till att bara mamma och pappa får pussa och krama honom. Då blev han nöjd...
Är så trött på überhajpade barnkalas...
Har under hösten varit på sju barnkalas med min äldste son (4 år.) Gemensamt för alla kalas är att det ena måste vara värre än det andra i en ond spiral. Glöm 70-talistbarnkalasen med varmkorv, hemgjord marängtårta och kärleksmums. Idag ska det vara tematårta som ser ut som piratskepp, eller tårtor med inscannad marsipanbild av födelsedagsbarnet. Lägg därtill att man ska ha underhållning i form av clown eller trollkonstnär. Och ha tema på kalaset (som f ö heter PARTY ) där gästerna ska komma utklädda enligt rådande dresscode. Inte heller räcker det med enkel godispåse, utan senaste nytt är att gästerna får en leksak med sig hem i gottpåsen. Lägg ytterligare därtill att man helst ska outsourca hela hippan till Junibacken, Barnadiset eller någon annan lokal som tar 300:-/barn. Där har vi det: barnkal..förlåt födelsedagspartyt anno 2006. Jag vill bara kräkas!
Visst, sen kan man jun alltid motivera sina val med att det är enklare och mindre tidskrävande att köpa och hyra...my ass! Att boka kalaslokal, fixa/boka tematårta, leta och hyra clowner tar också tid. Tid OCH pengar, båda de mest värdefulla av värden i vårt samhälle. Dessutom måste man ju fortfarande fixa med godispåsen och leksakerna. nej, nej...så enkelt är det inte.
Vi vägrade av flera anledningar. Istället valde vi att rådda skivan hemma. Mannen och jag slängde ihop en tårta på köpbottnar på mindre än 15 minuter. Sonen hjälpte till att trilla chokladbollar. Den största händelsen (bortsett från tårtan som f ö blev succé) var fiskdammen med små godispåsar. Inga leksaker här inte. Presenterna ska vara för födelsedagsbarnet. Alla var nöjda och glada. Ingen efterfrågade någon hoppborg.
Så för vem är det egentligen vi ordnar dessa gigantiska megapartyn? Inte var det väl så att alla barn en dag reste sig och krävde unisont ett kalasuppgraderande? Är det inte snarare vi själva som lägger de värderingarna på dem?
Nej, jag vill inte alls försöka framställa mig själv som någon ideal-prettomamma. Inte alls. Jag vill helt enkelt inte längre föra värden som jag inte själv kan stå för vidare till mina ungar. Du måste anstänga dig, presetera bättre, SYNAS. Jo, faktiskt, förskolefröken ljuger.Du duger faktiskt inte som du bara är.
Jag vägrar, villl inte. Tänker kämpa för att stå emot. För mjukare värden...amen.
Hur får man tid över...
...för sin relation med småbarn under 4 år, heltidsarbete och behov av att själv vara ifred ibland?/En grältrött slarvmajas bekännelser.
Härom kvällen blev jag och maken rejält osams om någon lite skitgrej som voi sedan surade över i flera timmar. Våra gräl ser nästan alltid likadana ut: han blir upprörd över något som jag gjort/inte gjort varpå jag replikerar med att be om ursäkt och samtidigt påpeka att han också brister på den här punkten mellan varven (vilket han också mycket riktigt gör.) Maken blir skitsur ock kontrar med att jag skyller ifrån mig varpå jag nästan briserar eftersom jag tycker att hag bett om ursäkt MEN OCKSÅ att det här är sådant som händer då och då. Varför göra en stor sak av det? Det är ju inte precis så att jag påpekar/blir förbannad på honom varje gåpng han gör något som inte är enligt överenskommelse. Tjafs, tjafs, tjafs....och efter mycket om och men ber vi båda om ursäkt, pussas och kramas och är sams...till nästa gång han blir sur på mig och allt rullas upp igen.
Visst jag är en slarvmaja. Och visst, ibland har jag en tendens att agera som om inget riktigt fastnar på mig. Men det gör det.
När vi avslutat bråket och dískuterar våra tillkortakommanden återkommer vi ofta till att jag tycker att han är för pedant och att han brusar upp för lätt över saker som egentligen är småpotatis (som att jag inte ställt den rena disken på rätt sida av diskhon. Dessutom gör han ju också detta misstag mellan varven och då blir inte jag asagasaförbannad på honom för det. Han å sin sida menar då att jag ska tillrättavisa honom mer. Men det har jag ingen lust med överhuvudtaget...
Blir verkligen ett förhållande bättre av att man ideligen påpekar den andres misstag? Gör jag fel som inte ger maken en reprimand då han slarvat med något, och istället fixar till det själv? Fan vet...
Som tur är bråkar vi mest om små skitgrejer, men det är jävligt jobbigt att sådant ska få ta sådana proportioner. Jag menar, det finns värre saker att starta ett gräl om än vem som inte ställt tillbaka aromatburken på dess rätta plats.
Själv tror jag att grälen bottnar i en sorts frustration. Sexlivet har reducerats till helgerna (om vi har tur) eftersom man är så dödens trött i veckan. Tröttheten gör att man efter att barnen lagts inte orkar mycket mer än att glo på TV (dålig vana, jag vet...) eller sitta framför datorn någon timma innan man stupar i säng (kl. 21:00) Vi försöker att kramas och pussas mer än en gång varje dag (på mitt initiativ för det mesta bör tilläggas, eftersom det aldrig fallit mannen in att det är viktigt. Tja om man bortser från sexlivet då vill säga...). Nu har jag infört en gemensam, tv-fri kväll i veckan samt MINST en egen dag tillsammans (utan barn) varannan månad (helst varje om barnvakt finns.)
Några bra tips på hur man får förhållandet att fungera riktigt bra som småbarnsförälder mottages tacksamt!