Är man bara sotis, eller?
Urk ibland är släkten too much!
I helgen var svärföräldrarna över på promenad och fika. Vi träffas inom ett förhållandevis normalt intervall (inbillar jag mig) sisådär varannan helg. Till saken hör att farmor är dagmamma till våra barns kusiner (i samma ålder) och svågern med familj bor mer eller mindra granne med svärföräldrarna, vilket gör att deras umgänge är något mer frekvent.
På min svärfar märks detta ingenting men min svärmor (inbillar jag mig) endera favoriserar kusinbarnen eller så försöker hon på något underligt sätt att förespråka sin egen verksamhet och övertyga oss om att våra barn skulle vara hos henne istället för på dagis. Hur det än är så blir det j-ligt jobbigt.
Äldsta pojken fick jordnötsallergi som tvååring. Vi blev förstås extremt noga med maten och tjatade ideligen om vikten av att inte ha den typen av kost (som kan innehålla jordnötter) hemma etc. Hela tiden hade vi känslan av att det inte togs på fullt allvar och att mannens familj inte tog det på det allvar det är. Tills i somras. Då fick lillkusinen jordnötsallergi och helt plötsligt är det ett jädra liv. Min svärmor pratade inte om annat under vår helgpromenad. Och visste jag förresten att ostbågar innehöll spår av jordnötter? Så nu fick det ju bli grillchips istället framöver... Jo, jag visste. jag har vetat det i snart tre år OCH påpekat det vid ett flertal tillfällen.
Sedan fortsätter det. Så fort man säger något om sina egna barn så kontrar hon med kusinerna. Storkillen ville så gärna visa sin bok som han gjort under sommaren. Farmor läste och var mycket imponerad. Förresten, visste vi att lillkusinen ritat sin första bokstav i veckan. Och storkusinen är så duktig på att måla i målarbok att han knappt målar utanför.
Krääääks! Jag är säkert en avundsjuk mamma men kan man inte för en gångs skull bara få prata berömmande om sina egna barn UTAN att de måste jämföras med sina kusiner? Är det förmycket begärt? Visst är de i samma ålder, men när kom något gott ur att jämföra barn med varandra?
Kanske beror det på att hon har kusinerna varje dag plus oftast i helgen. Hon känner dem bättre än våra barn. Eller så är det något med att vi valt att bo någon annanstans och har barnen i en annan förskoleform. Är hon rädd att hennes egen verksamhet inte räcker till? Svärfar kommenterar ofta att storkillen är så duktig på det ena och det andra, vilket antingen ignoreras av svärmor eller så kontrar hon med något som kusinerna gjort.
Jag vet inte. Det enda är att jag känner sorg för mina egna killar. Jag är rädd att de kommer att märka det här precis som jag gör och att det kommer att påverka deras relation till farmor. Eller så är det jag som ser saker som inte finns...
I helgen var svärföräldrarna över på promenad och fika. Vi träffas inom ett förhållandevis normalt intervall (inbillar jag mig) sisådär varannan helg. Till saken hör att farmor är dagmamma till våra barns kusiner (i samma ålder) och svågern med familj bor mer eller mindra granne med svärföräldrarna, vilket gör att deras umgänge är något mer frekvent.
På min svärfar märks detta ingenting men min svärmor (inbillar jag mig) endera favoriserar kusinbarnen eller så försöker hon på något underligt sätt att förespråka sin egen verksamhet och övertyga oss om att våra barn skulle vara hos henne istället för på dagis. Hur det än är så blir det j-ligt jobbigt.
Äldsta pojken fick jordnötsallergi som tvååring. Vi blev förstås extremt noga med maten och tjatade ideligen om vikten av att inte ha den typen av kost (som kan innehålla jordnötter) hemma etc. Hela tiden hade vi känslan av att det inte togs på fullt allvar och att mannens familj inte tog det på det allvar det är. Tills i somras. Då fick lillkusinen jordnötsallergi och helt plötsligt är det ett jädra liv. Min svärmor pratade inte om annat under vår helgpromenad. Och visste jag förresten att ostbågar innehöll spår av jordnötter? Så nu fick det ju bli grillchips istället framöver... Jo, jag visste. jag har vetat det i snart tre år OCH påpekat det vid ett flertal tillfällen.
Sedan fortsätter det. Så fort man säger något om sina egna barn så kontrar hon med kusinerna. Storkillen ville så gärna visa sin bok som han gjort under sommaren. Farmor läste och var mycket imponerad. Förresten, visste vi att lillkusinen ritat sin första bokstav i veckan. Och storkusinen är så duktig på att måla i målarbok att han knappt målar utanför.
Krääääks! Jag är säkert en avundsjuk mamma men kan man inte för en gångs skull bara få prata berömmande om sina egna barn UTAN att de måste jämföras med sina kusiner? Är det förmycket begärt? Visst är de i samma ålder, men när kom något gott ur att jämföra barn med varandra?
Kanske beror det på att hon har kusinerna varje dag plus oftast i helgen. Hon känner dem bättre än våra barn. Eller så är det något med att vi valt att bo någon annanstans och har barnen i en annan förskoleform. Är hon rädd att hennes egen verksamhet inte räcker till? Svärfar kommenterar ofta att storkillen är så duktig på det ena och det andra, vilket antingen ignoreras av svärmor eller så kontrar hon med något som kusinerna gjort.
Jag vet inte. Det enda är att jag känner sorg för mina egna killar. Jag är rädd att de kommer att märka det här precis som jag gör och att det kommer att påverka deras relation till farmor. Eller så är det jag som ser saker som inte finns...
7 saker om mig själv...
Inspirerad av min blogg-frände kan jag inte låta bli att reflektera över saker som präglat/präglar mig, som jag kanske borde skämmas över eller inte:
jag älskar att sjunga och gör det dagligen. I tredje klass blev vi testade för gehör och jag och killen som var bäst på allt i klassen hade bäst resultat. Det häpnadsväckande var dock att jag var bättre: jag hade absolut gehör. Det var dock inte lika viktigt då som det faktum att jag var lika bra som han som låg längst farm i matteboken. Hur det präglar min vardag? Om ni visste vad mycket falska toner som omger oss! Grrrrr...
Jag hatar min addiction till tidningsvärlden. Från dgen jag halkade in på TIDNINGEN på ett bananskal har jag varit fast som en riktig media-hooker. Jag säljer min själ för lite plats på sidan 6 mot förnuft och förstånd.
Jag drömmer om att sälja allt och flytta ner till Italien. Där vill jag odla grönsaker och hålla småbrukshushåll. Mannen är dock inte med på noterna...
Jag är (som Zofy)a sorry excuse of a feminist, åtminstone om musiksmaken räknas. Mina favoriter i musikvärlden är nämligen uteslutande självgoda
mansgrisar:
Thåström. Lundell, Plura och Dave Gahan. Något med dessa män får min värld att gunga (men i smyg eftersom det känns skämmigt..)
Jag vill inte vara karriärmänniska men har halva foten inne på en biträdande rektorstjänst. Vill inte men vet inte om jag kan tacka nej med en chef som inte accepterar nej som ett svar.
Har en färdig novellsamling som ska skickas in när pretto-genen satts ur spel och risken för att tappa ansiktet inte känns så farlig längre. Om tjugo år vill säga...
Har en medelåldersinsikt att mitt liv har annat fokus än för bara 5 år sedan. Idag älskar jag att odla tomater på balkongen, att lyssna på Madame Butterfly på högsta volym, att handla krav- och rättvisemärkt och att stå timmar vid spisen en lördag för att bjuda familjen på Svartrotssoppa med trattkantarellfräs, lamminnerfilé med karameliserade rödbetor och rödvinsky och vit romchokladsoppa istället för att sippa Cosmopolitans på Spybar. Medelåldern är ljuvlig...?
jag älskar att sjunga och gör det dagligen. I tredje klass blev vi testade för gehör och jag och killen som var bäst på allt i klassen hade bäst resultat. Det häpnadsväckande var dock att jag var bättre: jag hade absolut gehör. Det var dock inte lika viktigt då som det faktum att jag var lika bra som han som låg längst farm i matteboken. Hur det präglar min vardag? Om ni visste vad mycket falska toner som omger oss! Grrrrr...
Jag hatar min addiction till tidningsvärlden. Från dgen jag halkade in på TIDNINGEN på ett bananskal har jag varit fast som en riktig media-hooker. Jag säljer min själ för lite plats på sidan 6 mot förnuft och förstånd.
Jag drömmer om att sälja allt och flytta ner till Italien. Där vill jag odla grönsaker och hålla småbrukshushåll. Mannen är dock inte med på noterna...
Jag är (som Zofy)a sorry excuse of a feminist, åtminstone om musiksmaken räknas. Mina favoriter i musikvärlden är nämligen uteslutande självgoda
mansgrisar:
Thåström. Lundell, Plura och Dave Gahan. Något med dessa män får min värld att gunga (men i smyg eftersom det känns skämmigt..)
Jag vill inte vara karriärmänniska men har halva foten inne på en biträdande rektorstjänst. Vill inte men vet inte om jag kan tacka nej med en chef som inte accepterar nej som ett svar.
Har en färdig novellsamling som ska skickas in när pretto-genen satts ur spel och risken för att tappa ansiktet inte känns så farlig längre. Om tjugo år vill säga...
Har en medelåldersinsikt att mitt liv har annat fokus än för bara 5 år sedan. Idag älskar jag att odla tomater på balkongen, att lyssna på Madame Butterfly på högsta volym, att handla krav- och rättvisemärkt och att stå timmar vid spisen en lördag för att bjuda familjen på Svartrotssoppa med trattkantarellfräs, lamminnerfilé med karameliserade rödbetor och rödvinsky och vit romchokladsoppa istället för att sippa Cosmopolitans på Spybar. Medelåldern är ljuvlig...?
Är det någon kvar därute i cyberrymden?
Mellan varven drabbas jag av skrivtorka. Mitt senaste uppehåll kan bara skyllas på sommarlovet då jag praktiskt taget skytt allt vad datorer heter. Bortsett från regn och en överdos av tjocka släkten så var sommaren bra. Vi regnade tyvärr snudd på bort i vårt hyrda hus på västkusten. Tre soliga dagar blev det så man ska väl inte klaga. Barnen badade i det långgrunda havet, jagade maneter, krabbor och sjöstjärnor och samlade snäckor vädret till trots (även om C tyckte att det var isbjörnsväder de sista dagarna och spanade efter iskuber i vattnet.)
Semestern på landet (med föräldrar och svärföräldrar) var intensiv och påfrestande för samtliga. Nästa år infriar vi löftet om att skaffa båt och stannar kvar i stan... (tja, den som lever får se...)
Atenresan var förstås det bästa. Konferenser och studiebesök på grekiska gymnasieskolor, utbyte med grekiska lärare, kulturbesök på Atens fantastiska museer och alla andra historiska sevärdheter, samt ett obeskrivligt besök på Parthenon tillhörde de intellektuella höjdarna.
Kritvita stränder, turkost medelhav, fantastiska middagar, intensivt kvällsliv och medelhavets solnedgångar de spirituella. Vi hade så sabla trevligt! Bodde på ett fantastiskt hotell 50 meter från stranden med sjöutsikt. Det bästa var nog att vi hade så trevligt i kollegiet. Sista kvällen ordnade vi ett beach party där lärare mellan 27 och 64 år och från alla möjliga länder (Japan, Iran, Indien, Finland) hade the best of times. En av de bästa fester jag varit på faktiskt.
Men nu är man back in business igen. Nytt arbetslag, nya arbetskamrater och ny pedagogik. I år arbetar jag i ett pilotprojekt (hmm som försökskanin nästan)där all kärnämnesundervisning sker ämnesintegrerat i projektform. Skulle i nuläget egentligen planera för vårt nästa projekt på temat maktstrukturer, men jag bloggar hellre... Tips på bra engelsk litteratur (fiktion och prosa)på temat genus, etnicitet eller klass mottages gärna.
På torsdag ska jag sitta ner med representanter från sossarna för att diskutera framtidens skola och en ny socialdemokratisk skolpolitik. Inte för att jag är politiskt engagerad utan för att...äh har faktiskt ingen aning. Min chef anmälde mig. Sucker...
Okey, detta var ostrukturerat och svamligt. Det är nog bäst att jag stoppar mig i säng.
Gonatt!
Eller vänta! Måste bara tillägga att nya Birro-serien Upp till kamp (SVT) är det bästa som hänt svensk televison sedan någonsin. SE DEN! NU!!!
Semestern på landet (med föräldrar och svärföräldrar) var intensiv och påfrestande för samtliga. Nästa år infriar vi löftet om att skaffa båt och stannar kvar i stan... (tja, den som lever får se...)
Atenresan var förstås det bästa. Konferenser och studiebesök på grekiska gymnasieskolor, utbyte med grekiska lärare, kulturbesök på Atens fantastiska museer och alla andra historiska sevärdheter, samt ett obeskrivligt besök på Parthenon tillhörde de intellektuella höjdarna.
Kritvita stränder, turkost medelhav, fantastiska middagar, intensivt kvällsliv och medelhavets solnedgångar de spirituella. Vi hade så sabla trevligt! Bodde på ett fantastiskt hotell 50 meter från stranden med sjöutsikt. Det bästa var nog att vi hade så trevligt i kollegiet. Sista kvällen ordnade vi ett beach party där lärare mellan 27 och 64 år och från alla möjliga länder (Japan, Iran, Indien, Finland) hade the best of times. En av de bästa fester jag varit på faktiskt.
Men nu är man back in business igen. Nytt arbetslag, nya arbetskamrater och ny pedagogik. I år arbetar jag i ett pilotprojekt (hmm som försökskanin nästan)där all kärnämnesundervisning sker ämnesintegrerat i projektform. Skulle i nuläget egentligen planera för vårt nästa projekt på temat maktstrukturer, men jag bloggar hellre... Tips på bra engelsk litteratur (fiktion och prosa)på temat genus, etnicitet eller klass mottages gärna.
På torsdag ska jag sitta ner med representanter från sossarna för att diskutera framtidens skola och en ny socialdemokratisk skolpolitik. Inte för att jag är politiskt engagerad utan för att...äh har faktiskt ingen aning. Min chef anmälde mig. Sucker...
Okey, detta var ostrukturerat och svamligt. Det är nog bäst att jag stoppar mig i säng.
Gonatt!
Eller vänta! Måste bara tillägga att nya Birro-serien Upp till kamp (SVT) är det bästa som hänt svensk televison sedan någonsin. SE DEN! NU!!!