Är man bara sotis, eller?
I helgen var svärföräldrarna över på promenad och fika. Vi träffas inom ett förhållandevis normalt intervall (inbillar jag mig) sisådär varannan helg. Till saken hör att farmor är dagmamma till våra barns kusiner (i samma ålder) och svågern med familj bor mer eller mindra granne med svärföräldrarna, vilket gör att deras umgänge är något mer frekvent.
På min svärfar märks detta ingenting men min svärmor (inbillar jag mig) endera favoriserar kusinbarnen eller så försöker hon på något underligt sätt att förespråka sin egen verksamhet och övertyga oss om att våra barn skulle vara hos henne istället för på dagis. Hur det än är så blir det j-ligt jobbigt.
Äldsta pojken fick jordnötsallergi som tvååring. Vi blev förstås extremt noga med maten och tjatade ideligen om vikten av att inte ha den typen av kost (som kan innehålla jordnötter) hemma etc. Hela tiden hade vi känslan av att det inte togs på fullt allvar och att mannens familj inte tog det på det allvar det är. Tills i somras. Då fick lillkusinen jordnötsallergi och helt plötsligt är det ett jädra liv. Min svärmor pratade inte om annat under vår helgpromenad. Och visste jag förresten att ostbågar innehöll spår av jordnötter? Så nu fick det ju bli grillchips istället framöver... Jo, jag visste. jag har vetat det i snart tre år OCH påpekat det vid ett flertal tillfällen.
Sedan fortsätter det. Så fort man säger något om sina egna barn så kontrar hon med kusinerna. Storkillen ville så gärna visa sin bok som han gjort under sommaren. Farmor läste och var mycket imponerad. Förresten, visste vi att lillkusinen ritat sin första bokstav i veckan. Och storkusinen är så duktig på att måla i målarbok att han knappt målar utanför.
Krääääks! Jag är säkert en avundsjuk mamma men kan man inte för en gångs skull bara få prata berömmande om sina egna barn UTAN att de måste jämföras med sina kusiner? Är det förmycket begärt? Visst är de i samma ålder, men när kom något gott ur att jämföra barn med varandra?
Kanske beror det på att hon har kusinerna varje dag plus oftast i helgen. Hon känner dem bättre än våra barn. Eller så är det något med att vi valt att bo någon annanstans och har barnen i en annan förskoleform. Är hon rädd att hennes egen verksamhet inte räcker till? Svärfar kommenterar ofta att storkillen är så duktig på det ena och det andra, vilket antingen ignoreras av svärmor eller så kontrar hon med något som kusinerna gjort.
Jag vet inte. Det enda är att jag känner sorg för mina egna killar. Jag är rädd att de kommer att märka det här precis som jag gör och att det kommer att påverka deras relation till farmor. Eller så är det jag som ser saker som inte finns...
trist...jag känner ju igen detta sen förut och har egentligen inga tips att ge. Vad säger maken då? det är ju hans mamma. kan han pratat med henne? säga hur ni känner det? eller skapas ett familjetrauma då?
förresten vi funderar på att ta oss upp till stockholm i höst. får man hälsa på?
Självklart! Skulle vara så himla roligt!
Ang. svärmor funkar det nog inte att tala med henne. Bara att bita ihop och hålla god min i elakt spel.
Har ni samma erfarenhet? Vad gör ni?
Vad trist det låter! Har inga tips eller nåt, men jag tror inte att du överdriver...Man ska inte behöva jämföras hela tiden...
indra, jag menade inte att vi har samma erfarenhet, utan att jag vet att det varit sturligt med svärmor förut....skar det sig inte redan när ni bestämde er för att inte låta henne vara dagmamma åt C och O.?
Jo visst har du rätt i det Z! Kanske jäser över lite på den punkten om vi ses på tisdag!
Känner exakt igen mig! Alldeles för exakt för att det ska vara roligt... t o m allergin, fast det i vårt fall var mjölkallergi. Jag fick ju barn sent. Min syster hade då redan ett barnbarn som var tre, han fick tolv år senare en lillasyster. Det är kring dessa två barn som min mors intresse ständigt kretsat. När min äldsta som ettåring fick salmonella var min mor tillintetgjord - av skräck över att systerns barnbarn skulle kunna vara smittat. Han utgjorde en norm för hur barn skulle vara, trots att han har ett neurologiskt handikapp som gör honom ganska avtrubbad. Desto större busar blev mina barn!
När hans lillasyster föddes var mina barn mellan fem och åtta. Min mor fann det helt obegripligt att de inte tyckte kusinbarnet var det märkvärdigaste på jorden och förblev så även när hon blev äldre. När vi kom hem från semestern (hon hade varit hos oss och passat katten) mötte hon oss i dörren med senaste nytt om henne och tyckte mina barn var tjatiga och otrevliga som ville berätta om sina upplevelser. Sår i öronen har vi fått under åren av alla referat av hennes förmågor. "Hon går utanpå dem allihop!" Det gör hon inte alls, hon är inte anmärkningsvärt smart.
När modern för tjugonde gången tjatade om hur otroligt söt den lilla var, sötast av alla barnen i släkten, då var hon kanske fyra, och jag sa att du måste väl se att rent objektivt så är hon inte sötare än andra barn svarade hon mig; "Ja, var och en tycker väl om sitt!" Det var på något sätt droppen.
Jag har inga råd. Det går inte att resonemangsvägen strida sig till utrymme. Men barnen lär ge igen om det fortsätter. Min barn blev tidigt trötta på allt tjat om det märkvärdiga kusinbarnet. Mellan har dessutom själv fått höra hur gräslig hon ser ut. Följden har blivit att framförallt hon inte längre finner någon mening i att träffa sin mormor. Hon har min djupa förståelse.
Indra -detta är OT - men är du ledig på höstlovet. Jag/vi funderar på att komma till Stockholm. men jag är inte säker på om höstlovet är samma vecka som hos oss. vi har höstlov 29/-10-2/11. hör gärna av dig? har du samma mail som förut????
Jag ser fram emot när C eller O plötsligt plundrar kakburken med hänvisning till att han "är så lite och inte begriper"*!
* Se: Alfons Åberg