Kan man kicka igång något som självdött?
Så var det kanske äntligen dags att göra något extra-utöver kreativt. Hela våren, sommaren och hösten har gått i barnledighetens-, frilansskribentandets- och nya jobbets tecken. PUHUUU. Men att läsa allt bloggande gör en ju bara mer sugen att skriva själv igen.
Lillkillen är sjuk...igen. Influensa för fem veckor sedan. Maginfluensa för två veckor sedan. Vattkoppor denna vecka. Vad kommer härnäst? Böldpest verkar ju som ett logiskt nästa steg. Skämt åt sido, men man börjar ju misströsta.
Inte blir det bättre av att mannen och man själv bråkar om vem som har vab:at mest. Vem är liksom superföräldern och vem är glidaren. Eftersom han har mel koll på läget och är mer planerande än jag hamnar jag för det mesta i kategori två¨. Och oftast (i eget tycke) oförtjänt. För om man synar föräldraskapet i sömmarna gör jag nog mer fast på andra plan. Jag erbjuder mig t.ex. att hämta och lämna det friska barnet på dagis de dagar han vabar. jag tar alltid över lillkillen (om han fortfarande är vaken) de kvällar då jag nattat storkillen. Osv osv. Men det är ju å andra sidan inget som han bett om, replikerar han då snabbt om diskussionen tas upp. Summan av kardemumman: jag ska sluta upp att vara snäll om det bara är daglig dagsrutinerna som räknas (sa hon elakt...)
Fast trots ovanstående gnäll fungerar faktiskt vardagen bättre än vad jag förväntat mig, med två heltider och två dagisbarn. Vi flexar och tänjer på gränserna och är för det mesta sams tack vare vårt rigorösa "dela-lika" program. Jag lagar mat, han sköter disken. Jag dammsuger, han tvättar. Vi lägger barnen varannan kväll. Och ja, vi delar faktiskt vaben lika. Rakt av. Tror att jag i praktarslets namn ska ta och maila jämo nu. Något har ändå blivit rätt i den svenska jämställdhetspolitiken...
Lillkillen är sjuk...igen. Influensa för fem veckor sedan. Maginfluensa för två veckor sedan. Vattkoppor denna vecka. Vad kommer härnäst? Böldpest verkar ju som ett logiskt nästa steg. Skämt åt sido, men man börjar ju misströsta.
Inte blir det bättre av att mannen och man själv bråkar om vem som har vab:at mest. Vem är liksom superföräldern och vem är glidaren. Eftersom han har mel koll på läget och är mer planerande än jag hamnar jag för det mesta i kategori två¨. Och oftast (i eget tycke) oförtjänt. För om man synar föräldraskapet i sömmarna gör jag nog mer fast på andra plan. Jag erbjuder mig t.ex. att hämta och lämna det friska barnet på dagis de dagar han vabar. jag tar alltid över lillkillen (om han fortfarande är vaken) de kvällar då jag nattat storkillen. Osv osv. Men det är ju å andra sidan inget som han bett om, replikerar han då snabbt om diskussionen tas upp. Summan av kardemumman: jag ska sluta upp att vara snäll om det bara är daglig dagsrutinerna som räknas (sa hon elakt...)
Fast trots ovanstående gnäll fungerar faktiskt vardagen bättre än vad jag förväntat mig, med två heltider och två dagisbarn. Vi flexar och tänjer på gränserna och är för det mesta sams tack vare vårt rigorösa "dela-lika" program. Jag lagar mat, han sköter disken. Jag dammsuger, han tvättar. Vi lägger barnen varannan kväll. Och ja, vi delar faktiskt vaben lika. Rakt av. Tror att jag i praktarslets namn ska ta och maila jämo nu. Något har ändå blivit rätt i den svenska jämställdhetspolitiken...
Kommentarer
Postat av: Zofy
.....ha, ha var det inte du som ville ha vattenkoppor - så det var gjort? Skämt åsido hoppas han har en mild variant....
Vi har ockse ett "dela på uppgifter" program om ej nedtecknat.....problemet är bara att vi hela tiden tycker den andra gör mindre jag själv....fast det har gett sig en del....inser att vi sliter på rätt bra båda två....så ja, det funkar....förutom när ngn blir sjuk och allt man byggt upp bara raseras och allt är så jobbigt....städat hus, ingen mat hemma et c.....eller när man blir superosams....
vi har samma grej här att han nog gör mer hushållsarbete (och då inklulderar jag bilen et c) men jag är mer med barnen....fast inte mig emot , hellre spela spel än tvätta......
kul att du öppnat bloggen igen!
Trackback