indra73

Varje kväll i oktober månad kan vi se Globen som en stor rosa boll mot den mörka hösthimlen från vår balkong. Upplyst som ett jättebröst påminner den oss om att tänka ett steg längre- att gå utanför oss själva och vår egen privata sfär och se det man gärna inte vill bli påmind om. Eller det är nog åtminstone tanken. I praktiken är det nog svårare.

Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket kring cancer. Bröstcancer är något som gamla kvinnor drabbas av och, hey, något ska man ju dö av. Men så för ett par år sedan drabbades en tjej från min hemtrakt, trots att hon bara var mitt i trettioåren. Jag kände henne inte personligen, men i ett litet samhälle blir en sådan händelse förstås "the talk of the town", på gott och ont. Människor engagerades och stöttade. Hoppades och trodde. Men det blev inget lyckligt slut. Efter att ha friskförklarats upptäckte läkarna ett halvår senare att hon fått metastaser i skelettet och ett år senare var hon borta. Kvar blev en familj, man och barn som saknar sin mamma jättemycket.

Allt prat om detta gjorde att jag själv började fundera mer på min kropp och den hälsa som är så lätt att ta förgiven och i september förra året upptäckte jag en liten knöl i högra bröstet. Eftersom jag var sä ovan att undersöka mig själv tänkte jag att "äh, det är nog inget." I oktober, och rosa bandet-fokuseringen tog jag trots allt tag i det och gick till vårdcentralen. Jodå, läkaren kände den också, men det var osannolikt att det var något farligt. Men, för att vara på den säkra sidan, fick jag en remiss till cityakutens bröstmottagning EN MÅNAD SENARE. Det var den VÄRSTA månaden i hela mitt liv än så länge.

Oron i att vänt på ett besked är nog värre en beskedet i sig själv. Man är så maktlös, går runt där med en ångest för vad som kommer att hända. Tusen saker som far i genom huvudet. Vad händer med barnen, mannen om det är dåliga besked? Hur ska man orka hålla skenet uppe? Jag fixade det ju inte ens när jag ännu inte visste. Men tanken på är i sig så outhärdlig att man knappt orkar upp vissa dagar.

Sedan blev det då äntligen dags och jag letade efter turtecken, goda omen hela dagen innan undersökningen. Jo, det var soligt och vackert. Jo, allt tidigare denna dag hade varit bra och tursamt. Själva undersökningen i sig var inte heller så jobbig som jag hade trott. Och i väntrummet, omringandes mig, satt kvinnor märkta av oro, vissa själva och andra i sällskap av tonårsdöttrar eller makar. Varje gång någon kom ut ur ett mottagningsrum och log föll en sten från hjärtat och ångesten dämpades en smula. Jag såg ingen gråta den dagen.

Själv var jag kärnfrisk. En liten fettansamling, det var allt. Med lugnande ord från en förstående men småleende läkare tog jag stegen ut i Stockholmseftermiddagen, andades in lite av den höga novemberluften, njöt av solen och färgerna och människorna. Det här, tänkte jag, ska jag aldrig glömma.

Ett år senare är jag inte så orolig längre, även om det tog tid att sluta fundera kring existentiella frågor. Jag lärde mig otroligt mycket under den där överjävliga månaden: att det inte finns några garantier i livet. Att det är farligt att leva-man kan faktiskt dö. Att man inte ska söka tid på en bröstklinik i oktober månad- de är överbelamrade av oroliga kvinnor som just börjat undersöka brösten. Att man ska undersöka sig själv varje månad-det är den bästa livförsäkringen man kan ge sig själv. Och att man kanske inte kan göra så mycket men det lilla är i sig tillräckligt. Och det räknas. Köp rosa bandet!