Skön helg
Så var julhelgen över och nu ska det i ärlighetens namn bli skönt att kasta ut julpyntet och starta om. Med en vän av ordning till make så sker dock ingen större utrensning förrän tidigast fredag (tjugondedag Knut.)
Helgen har gått i frihetens tecken så till vida att jag fått en dag för mig själv. Det var länge sedan jag studsade upp med sådan iver på morgonen och kom knappt ut ur lägenheten fort nog. Fikade med en god vän och såg Stolthet och fördom på bio. Filmversionen var i viss mån bättre än BBC's då det kom till scenografin (mer trovärdig och nära romanen.) Däremot kändes den lite rumphuggen och grund, men den var ju också nästan 3 timmar kortare. Mr Darcy är ju alltid mr Darcy, men Firth blir nog alltid svår att slå (och filmens namne lyckades inte skapa samma magi...)
Idag kom jag och pojkarna nedrusande till dagis i, som vanligt, vild panik och sista minuten. Bara för att upptäcka att vi glömt bort att dagis är stängt. Idag och imorgon. Det var bara att vända och gå hem.
Hade en svårförklarlig upplevelse när jag läste gårdagens DN och i söndagsbilagan fastnade för fotoreportaget sist i tidningen. Den handlade om döden och vägen mot döden. Fotografen hade dokumenterat den sista tiden i en svårt cancersjuk 15-årig pojkes liv. Jag tror inte att något berört mig så mycket sedan jag såg en bild på ett svältande, döende barn i skuggan av en väntande gam. Livets grymma sida som samhället gör allt för att dölja för oss. Storebror frågade varför jag grät och jag har fortfarande inget bra svar på det. Bilden bara öppnade något inom mig. Kan inte sluta tänka på pojkens föräldrar, på den styrka som dessa människor måste ha (haft.)
Fotografen kallade sin bildserie för något i stil med Sorgen är kärlekens pris. Tänkvärda ord som dröjer kvar.
Helgen har gått i frihetens tecken så till vida att jag fått en dag för mig själv. Det var länge sedan jag studsade upp med sådan iver på morgonen och kom knappt ut ur lägenheten fort nog. Fikade med en god vän och såg Stolthet och fördom på bio. Filmversionen var i viss mån bättre än BBC's då det kom till scenografin (mer trovärdig och nära romanen.) Däremot kändes den lite rumphuggen och grund, men den var ju också nästan 3 timmar kortare. Mr Darcy är ju alltid mr Darcy, men Firth blir nog alltid svår att slå (och filmens namne lyckades inte skapa samma magi...)
Idag kom jag och pojkarna nedrusande till dagis i, som vanligt, vild panik och sista minuten. Bara för att upptäcka att vi glömt bort att dagis är stängt. Idag och imorgon. Det var bara att vända och gå hem.
Hade en svårförklarlig upplevelse när jag läste gårdagens DN och i söndagsbilagan fastnade för fotoreportaget sist i tidningen. Den handlade om döden och vägen mot döden. Fotografen hade dokumenterat den sista tiden i en svårt cancersjuk 15-årig pojkes liv. Jag tror inte att något berört mig så mycket sedan jag såg en bild på ett svältande, döende barn i skuggan av en väntande gam. Livets grymma sida som samhället gör allt för att dölja för oss. Storebror frågade varför jag grät och jag har fortfarande inget bra svar på det. Bilden bara öppnade något inom mig. Kan inte sluta tänka på pojkens föräldrar, på den styrka som dessa människor måste ha (haft.)
Fotografen kallade sin bildserie för något i stil med Sorgen är kärlekens pris. Tänkvärda ord som dröjer kvar.
Kommentarer
Trackback