indra73

Det finns så mycket saker med att bli förälder som man aldrig får höra talas om "innan" man själv hamnat där. Som det där med att få återuppleva delar av sin egen barndom en gång till. Att få frossa i barnböcker som man själv älskade som barn, återse bilder som väcker känslor i kroppen som legat vilandes i 30 år. Man upplever en närmast Proust-artad eufori när den där bilden, i den där boken som man älskade som femåring fortfarande ger en samma känsloupplevelse trettio år senare. En madeleinekaka för föräldrar...

En annan underbar sak är alla barnfilmer som man helt legitimt kan frossa i. Jag älskar animerade filmer av alla slag. Den senaste favoriten i familjen, hos både mig och barnen är "Min granne Totoro". Så totalt annorlunda från Disneyfilmernas fabel och karaktärsskildring.

Varje fredag ser numera ut som följande: familjen kurar ihop sig i soffan med den obligatoriska fredagsmysmenyn: glass och vindruvor. Sedan sitter vi och hoppar i soffan av förtjusning och sjunger med i ledmotivet. Så fort Totoro eller kattbussen dyker upp uppstår förjusta illvrål från ungarna (Jag kan hålla mig och pappa är inte riktigt lika exalterad) och när filmmusiken klingar ut i slutet längtar vi redan efter nästa kväll då vi kan se den igen. Underbara, underbara Totoro...