indra73

frågade min imorse när vi höll på att stressa som mest för att komma iväg till dagis. Som en blixt från klar himmel. Jag var mållös.

Min första tanke var självklart vrt han hade fått det ifrån? Att vi kan dö alltså? Sedan tog jag mig samman och svarade så lättsamt som möjligt att ja, en dag måste vi dö.
"Men inte du och jag, va? fortsätter sonen och tittar på mig med sina enormt stora ögon.
Okej, antingen ljuger jag eller så generaliserar jag med en liten vit lögn. Jag valde det senare.
"Jo, både du och jag älskling. Men inte ännu"
"Men det är så tråkigt", snyftar sonen gravallvarligt.
"Jaa, men vet du vad? Det kommer inte att hända än på länge länge. Inte förän man är gammal."
Lite lögnigt, jag vet, men jag fixade inte frågan. Var inte redo, om man nu någonsin blir det.

Sedan undrade han förstås vad som händer nr man dör, vart man tar vägen, och jag svarade klassiskt att man kommer till den plats där man kom från innan man föddes. En platssom av somliga kallas himlen.
"Då blir man en ängel", konstaterade sonen nöjt och två minuter senare var hela samtalet glömt. Från hans sida, vill säga .

Så svårt det är att prata om döden. Något så naturligt. Helst hade jag ju velat säga till sonen att han kommer att slippa, men så är det ju inte. Kanske man känner lite skuld också som förälder. Man ger någon livet som en dag tas ifrån en. En tillfällig gåva man inte bett om egentligen. En del av oss klamrar oss fast vid det medan andra inte ens orkar uthärda.  En sak sa jag i alla fall (inspirerad av Sokrates dödstal) som jag är stolt över: Man kan ju inte tycka att något är tråkigt när man inte vet vad som kommer att hända...