Kvinnlig gemenskap
Vet inte vad det är som känns så jobbigt med mammarollen, men jag tror att det beror på att man förväntas vara något helt och fullt. Glöm allt som var före bebben, det är liksom inte intressant. Nu ska det gullas mad varandras ungar i sandlådan, vara bästa morsan, och det gäller att hitta en bundsförvant. För hu...man vill ju inte vara den som sitter själv där och glor medan alla andra verkar ha sån koll på allt och alla. Typiskt tjejigt. Oförmågan (oviljan) att bara vara. Otvunget. Istället måste man anstränga sig för att "få vara med".
Jag bakar inte bullar, jag tror på delad barnledighet, jag orkar inte diskutera barnkläder och inredning. Jag vill kunna prata om andra saker OCH mina barn. Inte BARA mina barn och mamma/kvinnorollen. Jävlar att det ska vara så svårt.
Istället ler man smilbanden ur led, nickar, instämmer i alla gullebarnkommentarer, nickar t o m på frågan om jag gillar dinkelbröd och vill ha ett recept. Man är en i gänget. På låtsas
Åh, vad jag känner igen mig! Kan inte beskriva hela processen bättre med ord! Fast, jag har aldrig deltagit i nån kvinnlig gemenskap, är väl inte kvalificerad:).
Jag gillar ju det där otvugna...
hm, jag försökte tänka efter och både känner och känner inte igen. Sen kom jag på att jag har ju nästan ingen kvinnlig gemenskap IRL längre :)...
känner igen mig i snacket på gatan bland de andra mammorna och gör mitt bästa för att smälta in....däremot inte hos kollegor på jobbet et c - vilket kan bero på att jag nästan bara har manliga kollegor och de få kvinnliga som finns inte är så "kvinnliga" (det är liksom inte så feminimt attt ha Försvarsmakten som uppdragsgivare)
jag har funderat runt det där snacket som blir på gatan....det som är jobbigt med den kvinnliga gemenskapen här är att allt ska vara så perfekt, lyckligt, tillrättalagt och underbart. fast jag har en bundsförvant - hon o jag är väldigt olika egentligen (hon städpedant jag slarvig et c) MEN vi kan prata om att saker är jobbiga, att vi är trötta på ungarna, att vi grälar med våra män et c - vi håller inte uppe en fasad - DET tycker jag är viktigt - avskyr människor som bara är fasad...
kankse lite urspårat...men..
Nej, du har helt rätt Zofy! Det är vad det handlar om, hålla uppe en perfekt fasad....Och visst är det så, man kan ha bundsförvanter i de som till synes är olik en sig!
Jag tyckte det var bra fångat av dig...situationen...
Är det inte så att hemmet och barnet av hävd är kvinnliga domäner, ett sätt att förverkliga sig själv och det lever kvar, nåt man inte kommer ur, och då blir bak och stryk och gardiner och barn så viktiga, för man har av hävd inget annat att bry sig om? Därför blir dessa fasader viktiga?
Har man ett jobb man känner att man trivs med och gör karriär, blir den av hävd kvinnliga domänen mindre viktig och man behöver inte hålla uppe samma fasad....???
Visst har ni rätt båda två! Kruxet blir ju när man har ett intressant jobb att fokusera sin energi på. Då försvinner ju de gemensamma nämnarna med "husokupanterna". Man har liksom inget att tillföra i gardin-samtal.
Har dock en granne i samma hus som jag umgås med och som känns mer på samma plan, som tur är. Annars skulle jag bli galen.
Jag bakar visserligen bröd, men i övrigt känner jag mig som en riktig alien i mammagängen. Efter ett par år gav jag upp sådan gemenskap. Trendiga barnvagnar, inredning och prata kläder är inte min grej.
Usch!
Som kille är man ändå inte välkommen, så då kan man liksom vara sig själv mer. Eller rentav provocera medvetet!
Dessutom:
Grabbig gemenskap är precis samma sak, fast det ska handla om fotboll och inte bebisar. Jag hatar fotboll...