indra73

Har flera veckor hållit föreläsningar om 1900-talslitteraturen, med utgångspunkt i existentialisterna och autodidakterna. Och visst, många tycker att proletärförfattarnas böcker är grå och trista och deprimerande, men i jämförelse med existentialismen är de ju rena undret av carpe diem, hopp och drömmar. Enligt existentialismen är ju allt bara totalt meningslöst. Trots detta älskar mina elever de sistnämnda.Sartre och  Beauvoir.

Kanske har det med alla starka känslor som ristar kroppen under tonåren. Det är av eller på. Svart eller vitt.  Emo och exietentialsimens meningslösa tillvaro där du bara har dig själv att skylla för allt vad som händer dig är det som gäller. Åtminstone för dagens tonårskids/mina elever. Studentens lyckliga dar verkar bara existera i sången.

I jämförelse med dessa ungdomar känner jag mig som världens en gång i tiden ytligaste tonåring. Det djupaste svårmod jag ägnade mig åt var väl att läsa Karin Boye och lite Södergran. Visst slank Kafka ner också, men mest för att det var coolt att läsa honom, inte så mycket för att jag uppskattade romanen då.

Kanske är samhället mycket mer hårt och kravfyllt idag. Kanske är det mer okej att outa att man mår dåligt och tycker att livet i sig många gånger är mer skrämmande och jobbigt än roligt och glatt.  Som lärare gläds jag förstås åt att de slukar "Äcklet", men som morsa hoppas jag att framtiden ska kännas lite ljusare och tillvaron lite mer meningsfull den dan mina ungar blir tonåringar. Och att de ändå läser Sartre med skeptisk behållning.