indra73

Har flera veckor hållit föreläsningar om 1900-talslitteraturen, med utgångspunkt i existentialisterna och autodidakterna. Och visst, många tycker att proletärförfattarnas böcker är grå och trista och deprimerande, men i jämförelse med existentialismen är de ju rena undret av carpe diem, hopp och drömmar. Enligt existentialismen är ju allt bara totalt meningslöst. Trots detta älskar mina elever de sistnämnda.Sartre och  Beauvoir.

Kanske har det med alla starka känslor som ristar kroppen under tonåren. Det är av eller på. Svart eller vitt.  Emo och exietentialsimens meningslösa tillvaro där du bara har dig själv att skylla för allt vad som händer dig är det som gäller. Åtminstone för dagens tonårskids/mina elever. Studentens lyckliga dar verkar bara existera i sången.

I jämförelse med dessa ungdomar känner jag mig som världens en gång i tiden ytligaste tonåring. Det djupaste svårmod jag ägnade mig åt var väl att läsa Karin Boye och lite Södergran. Visst slank Kafka ner också, men mest för att det var coolt att läsa honom, inte så mycket för att jag uppskattade romanen då.

Kanske är samhället mycket mer hårt och kravfyllt idag. Kanske är det mer okej att outa att man mår dåligt och tycker att livet i sig många gånger är mer skrämmande och jobbigt än roligt och glatt.  Som lärare gläds jag förstås åt att de slukar "Äcklet", men som morsa hoppas jag att framtiden ska kännas lite ljusare och tillvaron lite mer meningsfull den dan mina ungar blir tonåringar. Och att de ändå läser Sartre med skeptisk behållning.

Gaaaah! Nästan en arbetsvecka tog det innan jag återhämtat mig från chocken att börja jobba igen efter sportlovet innan jag hade tid att skriva igen.

Hur som helst har lovet varit bra. Barnen blev sjuka tre dagar för lovet så jag var helt själv de först lovdagarna och jobbade ifatt. Passade också på att springa runt i second handaffärer på stan i jakt på en cool vårjacka. Lyckan var total när jag hittade en Burberrytrenchcoat som satt som en smäck för 400 (!) pix. Trots att jag fryser som en skit i den (våren är ju inte riktigt här ännu) måste jag bara ha den på mig varje dag.

Sportlovet ägnades åt att gå till badhuset, åka pulka (innan snön töade bort på typ två dar), ta skogspromenader osv. Mannen tog ledigt tor-fre vilket var jätteskönt.

Men nu är man alltså back in business igen. Föreläsningar, uppsatser som ska rättas, lektioner som ska planeras. Det känns som om man aldrig avrit härifrån. Dessutom råder tidsbrist eftersom jag har SÅ mycket som ska hinnas med och påsklovet är om tre veckor. HELP! 

En dikt som passar in på föregående inlägg av en av mina favoritpoeter, Emily Dickinson .

Because I could not stop for Death,
He kindly stopped for me;
The carriage held but just ourselves
And Immortality.

We slowly drove, he knew no haste,
And I had put away
My labour, and my leisure too,
For his civility.

We passed the school where children played,
Their lessons scarcely done;
We passed the fields of gazing grain,
We passed the setting sun.

Or Rather - He passed Us -
The Dews grew quivering and chill -
For only Gossamer, my Gown -
My Tippet - only Tulle

We paused before a house that seemed
A swelling of the ground;
The roof was scarcely visible,
The cornice but a mound.

Since then 'tis centuries; but each
Feels shorter than the day
I first surmised the horses' heads
Were toward eternity.

Vilken skön morgonhälsning att få! Detta var de första ord som mötte mig på jobbet igår av min strålande glada kollega Marc. Hela skolan drar till Aten (tror att Marc var extra glad eftersom han är irländare och var rädd att resmålet skulle bli Dublin.)

En skön vecka HELT för mig själv i västvärldens kulturvagga. Resan kommer gå i historians, litteraturens och konstens tecken, med många intressanta resor och studiebesök inplanerade. Dessutom har kommunen lyckats få en deal med ett riktigt lyxigt hotell nära beachen, men ca 1, 5 mil från stan. Dock finns bra transportmedel.

Ska dedssutom lägga till 1000:- extra för att få stanna tre dygn till. I can't wait...

Måset bara tipsa om en av de bästa romanerna jag läst på mycket. Den heter Berättelsen om Pi och är skriven av portugisen (?) Yann Martel.

Boken är verklighetsbaserad ochhandlar om den unge indiske pojken Pi som lider skeppsbrott när han och hans familj ska flytta från Indien till Kanada. Med på resan har familjen en massa djur från ett Zoo de drivit i Indien och som har sålts till en djurpark i Kanada.

Större delen av boken utspelar sig i den livbåt där Pi räddas upp på efter skeppsbrottet och där han (till sin fasa) upptäcker att han har sällskap med en 200kg tung, bengalisk tiger. Resan kantas av hopplöshet, rädsla, djupaste förtvivlan, men också av glädje, hopp och den samhörighet en människa kan känna till ett djur.

Romanen är både filosofisk, meditativ och oerhört spännande (det händer mer än vad man kan tänka sig i en livbåt på Stilla havet!) och väcker frågor om både livets villkor, religion och, farmför allt, männsikan som ett djur bland alla andra.

Otroligt bra. Otroligt välskriven. En bok som inte lämnar en!

Det är tydligen den senaste trenden. Vi går från aerobics mot yoga. Vi prioriterar tid före pengar (eller vill göra.) Vi köper mer begagnat än nytt i vulgärkonsumtionens Sverige. Vi tänker krav och rättvisemärkt. Åtminstone om man ska tro de senaste trendanalytikerna. Jag är visst trendigare än vad jag visste om...

När jag väntade min yngast var jag nära att bränna ut mig, även om jag inte fattade något just då. Jag var som protagonisten i Kafkas "förvandlingen". Det enda som spelade någon roll var att jag måste gå till jobbet. Sick! När läkaren frågade vad jag prioriterade mest i mitt liv: min familj eller mitt jobb ställdes allt på sin spets. Jag började meditera och utöva yoga. Jag tappade sugen att spendera tid i stans affärer på jakt efter den perfekta vasen eller de snyggaste designerjeansen (eller några apdyra kläder till spädisar som bara kräks ner dem ändå och egentligen bara borde kläs i flanell.) Jag hoppade av. Och vi lever i en sorgligt omöblerad lägenhet eftersom jag VÄGRAR att åka till MIO eller IKEA för att snabbshoppa upp vårt bohag. Saker måste få ta tid. Det man tar in i sitt hem ska vara speciellt. I nuläget har jag bara två par byxor för jag kan inte hitta några jag tycker om och orkar inte hetsa runt i affärerna för att hänga med i Ebba v Sydows "rätt och inne" ideologi. Jag går hellre ut och åker pulka med ungarna.Man klarar sig faktiskt bra med två par...

I helgen var jag på Yasuragi spa i Hasseludden. Helt underbart. Åt sushi med pinnar (slow food), drack japanskt öl och whiskey (slow brain), utövade Qi gong och Do in (och höll på att somna) samt slappade i utomhuspoolen, i bastun och i juicebaren på en divan med fruktjuice och te. Pösmunken hade fått ett ansikte. Runt omkring mig fanns massor med männisor, trötta människor som nu jävlar skulle ta igen all för all stress de utsatt sig själva för alltför länge. Fast först skulle de ha behandling, och sedan hinna bada innan middagen. Och sedan hinna en behandling till och bada före morgondagens lunch. Och plötsligt insåg jag det absurda i det hela: vi kan ta mig fasen inte ens koppla av när det är målet. Dagen efter sov jag över frukosten och stannade längre än vad som var tänkt från början för att slippa stressa och det var så skönt.

Mitt liv känns slow. Det jag inte hinner idag det gör jag imorgon. FAst mellan varven går jag självklart i spinn (när barnen är inblandade: då gäller det: Andas med magen. In och ut...

...och varför bloggen fick sitt namn

Indra är en av de viktigaste gudarna i den indiska mytologin. Indra är  ursprungligen en stormgud som förknippades med åskan, förgör monster  och färdas över himlen i en vagn. Indra tillbads också som regngud. Han beskrivs som rödhårig.

Indra är även fruktbarhets- och skapelsegud och förknippas också med rusdrycken Soma. Trots sin gudomliga klassresa (besegrade gudar på sin väg och övertog deras attribut) behöll Indra sin respektingivande åskgudsgestalt och framställs ofta ridande som sådan på en vit elefant.


 

Så vad har en MANLIG gud från den indiska mytologin med en svensk småbarnsmamma att göra? Jo främst för att Indras attribut tilltalar alla mina sinnen:

Indra-namnet-är ur vårt nordgermanska/latinska språkperspektiv feminint. Namnet framstår för en nordbo uppenbart androgynt och kan bäras av både män och kvinnor. Det bejakar både manligt och kvinnligt i människan- hela människan. Alla mina sidor.

Indra symboliserar även fruktbarhet och skapelse-mestadels gudinneattribut. Än en gån det androgyna, bejakandet av det manliga OCH det kvinliga. 

Åskan, ja. Är gift med en man med mer uppenbart åskrelaterat namn. Jag behöver också kraften att få slunga mina blixtar mellan varven. Dessutom dödar jag ett och annat mosnter under min sons säng om kvällarna. Ni ser-likheterna är uppenbara.

Indra gjorde en gudalik klassresa. Min var inte direkt gudomlig men ändock... Inte heller har jag dödat så många i min väg för att nå mitt mål, men förluster ingår alltid i förändringen liksom sorgen över de som inte förändrades utan stannade kvar. Och avståndet som växer däremellan

...och inga nyårslöften mer än att fösöka tänka mer på mina medmänniskor. Jag har upptäckt en tendens hos mig själv att inte se folk i behov av hjälp. Som den där gamla damen som hade svårt att ta sig av t-banetåget själv. det krävs så jäkla lite, men vi verkar bara bli mer och mer egocentrerade.

Själv har jag varit tillbaka på jobbet i snart en vecka efter dryga två veckors julledighet. Ungarna har varit sjukt trötta hela veckan efter att i två veckors tid sovit til 9:30 (jo, det är alldeles underbart sant!!) Att gå upp kl 7 är "mitt i natta" som minstingen sa imorse.

Jobbet är som vanligt. Ibland är det kul, ibland är det mest gäääsp. Just nu är det mer av det senare. Ska föreläsa om språkhistoria vilket är det tristaste jag vet. Att dessutom få eleverna intresserade av gamla kasusböjningar från medeltiden och Gustav Vasas bibel känns som ett Sisyfos-jobb.

Som lök på den sura laxen ska jag tvinga iväg mig själv på en fancy fest arrangerad av Tidningsredaktionen. Känner inte en käft, har inte kläckt en vettig krönika på snart två månader (totalt ointresserad och omotiverad) och hatar dessutom att kallprata och mingla. Kan inte bli annat än katastrof, men alla mina nära omkring mig säger att jag MÅÅÅSTE gå. "Kontakter vet du, gumman"...
Jag veeet, men vill helst krypa in under täcket och ha jullov en vecka till.

Suck

Ibland är faktiskt inte personalfester bara av ondo (trots fylla, pinsamma arbetskamrater som "släpper lös" och kanske t o m pinsam själv...)

Maken hade julbord med jobbet i fredags. Hade först bestämt sig för att komma hem till läggdags av barnen (skivan började redan kl. 16.00) men efter att jag övertygat honom om vikten av egen tid och att få roa sig på egen hand mellan varven, ringde han vid 19-tiden hem för att bekänna julglöggsfärg. Nattning av två små gick bra tack vare att storkillen hade feber och var lätt utslagen. Såg själv fram emot en skön kväll framför TV:n och hade lagom satt på filmen "Friends with money" när telefonen ringer. Det är maken, lätt bladig som yrar något om omoral och att han älskar mig och att vi aldrig, ALDRIG ska skiljas. Nej, nej försäkrar jag lugnt. Inte så länge du sköter dig. Sedan ringer han två gånger till innan jag drar ur jacket och går och lägger mig.

Dagen därpå får jag reda på upprinnelsen till det hela. Hans närmaste kollega (en han och många fler ser lite grand upp till) har berättat att hans fru vill skiljas. Han själv vill inte men hela processen är i stort sett klar.
"Fan, om hon någon gång säger att det här går inte längre, då ska ni fan ta det på allvar," förklarar han småbittert för sina kollegor mellan djupa blickar ner i ölglaset. Senare på kvällen hånglar han loss med en av tjerena på ekonomiavdelningen, en tjej som är både gift och har 3 småbarn. Då ringer maken hem...

Ibland kan det kanske vara bra att se det andra sidan av myntet, när man ibladn lite lättvindigt hotar med separation bara för att man är småsur på någon bagatell.  Alla skilsmässor är inte lyckliga, de flesta kanske istället är smutsiga, sorgliga och lämnar någon ensam mot sin vilja. Varför makens kollegas fru ville skiljas förtäljer inte berättelsen. Kanske hade han haft ihop det med ekonomitjejen redan tidigare...

Lägger in den här istället!

Julen har inget med frid att göra

Så var det dags igen… . Julhetsen har satt in och det är inte ens första advent. Kollektivtrafiken pryds av diverse julrelaterad reklam. I en av veckans reklamblaskor uttrycker chefredaktören sin oreserverade glädje över att man ÄNTLIGEN få frossa i julen i flera veckor, och på IKEA har det funnits julpynt till försäljning sedan en månad tillbaka. Nästan. Överallt uppmanas man att MYSA, FROSSA och NJUUUTA av denna fröjdefulla högtid, som tycks komma tidigare och tidigare för varje år.

Nu skulle man ju som nordbo förvisso kunna se på hela spektaklet som en skänk, från ovan såväl som från svensk handel, till alla stressade vardagsmänniskor. För det är ju trots allt synd om oss skandinaver som huserar i länder där solen knappt syns till vintertid och där kölden och vätan sakta äter sig in i personlighet och gör oss svårmodiga och inbundna. Äntligen stundar ljusare tider, varmare och glittrigare tider! Man borde ju vara tacksam!

Men om sanningen ska fram är det väl inte enbart ädla avsikter bakom de idoga påminnelserna om julens annalkande. För visst är ju julen ljus, värme och glitter, men helst då med liljeholmsljus, en snygg pläd från någon posh inredningsbutik samt med exklusivt julgranspynt från fina varuhuset. Åtminstone om handeln får bestämma, och det verkar den ju få med tanke på att vi svenskar i år spås köpa mer julklappar, fler julskinkor och glittrigare julpynt än någonsin förr. Ingen julefrid utan konsumtion med andra ord.

Fast man kan ju i och för sig undra vart friden tog vägen när man dagligen omges av medmänniskor som springer omkring som jagade troll för att hinna med att förbereda julens knäck och klappjakt. Den friden verkar mest finnas på alla reklamskyltar man dagligen passerar förbi, de där med leende tomtar, milt skinande julstjärnor och avslappnade, glädjestrålande barnfamiljer som tindrar ikapp med granbelysningen.

När min bror var liten frågade hans fröken om barnen i klassen visste varför man firade jul. Brorsan och hans kompis svarade unisont att det var för att man skulle få paket, vilket resulterad i att de fick komma fram till frökens julkrubba och lyssna till berättelsen om Jesusbarnet, samt att vår mamma fick skämmas en lång tid framöver. Drygt tjugo år senare verkar ju faktiskt min brors hedniska svar helt med sanningen överensstämmande. Jag menar, hur många av oss svenskar firar EGENTLIGEN Jesu födelse den tjugofjärde december? Själv ska jag i år fira Brio-, Lego- och MP3-jul. Det blir min julklapp till svenska handel. Nästa år drar jag nog till Thailand. Kanske den riktiga julefriden finns där…

Vet inte hur sant det är, men enligt amerikanska bekanta skall Bush en gång i början av sin karriär sagt detta:

 Amerikansk ekonomi är beroende av export och import. Den största delen av importen kommer från andra länder

Man får väl hoppas att det bara är en skröna...

Grällistans 10 i topp

1) datorn (eller snarare tillgången till datorn)
2) vems tur det egentligen är att bada barnen
3) att T konsekvent aldrig använder fläckborttagningsmedel innan han tvättar
4) att jag är så slarvig
5) att T är så pedant
6) ska vi försöka få fler barn, eller?
7) hur ska vi möblera vardagsrummet och köket?
8) att jag är så slarvig
9) att T är så pedant
10) att jag aldrig tar ut sopporna och att T aldrig rengör spisen

Mycket hushållstjafs vårt jämställda hushållsschema till trots!

Apropå muslimska fundamentalisters syn på kvinnors klädsel hörde jag detta underbara citat av en iransk vän, uttalat av en av Ayatollans närmaste män (ska tydligen finnas publicerat på arabiska någonstans på nätet för den som är kunnig i språket):

"Västerländska kvinnor som inte täcker sig är som bussar,
alla män får hoppa på dem

Muslimska kvinnor som täcker sig till viss del men lämnar lite av hår och ansikte synligt är som taxibilar,
några män får hoppa på dem

Min fru som täcker sig helt är som en åsna
bara jag får hoppa på henne"

Undrar vad frun gillar den liknelsen...?

Det var en gång en mamma och en pappa som flyttade in med sin familj i ett typiskt medelklassområde, där de flesta boende var dubbelarbetande, högutbildade karriärmänniskor. Åtminstone på ytan. För det visade sig ganska snart att när det kom till familj och barn var avsaknaden av fäder i det närmaste total. Där härskade kvinnorna och bara kvinnorna.

Varje morgon när pappan lämnade äldsta barnet på dagis gjorde han det i sällskap av en massa mammor. Varje eftermiddag när mamman satt med barnen i sandlådan gjorde hon det i sällskap av mammor. Papporna i området syntes inte till annat än en kort stund på lördagarna, då de i sällskap av sina fruar passade barnen i sandlådan.  De var som skuggfigurer som lämnade hemmet före soluppgången och kom hem igen efter mörkrets inbrott. Alla utom pappan...som kände sig lite ensam. Och mamman, tja hon var inte någon bullbakande typ som gillade att skvallra med de andra mammorna på gården, så hon visste knappt något om någon annan. Hon tröttnade till slut på sandlådslivet och sökte sig till andra föräldrar som ansåg att deras barn behövda båda sina föräldrar lika mycket.

Sensmoral: tro inte att den största jämställdheten frodas bland de mest välutbildade. Många gånger är det precis tvärtom...

Så var det kanske äntligen dags att göra något extra-utöver kreativt. Hela våren, sommaren och hösten har gått i barnledighetens-, frilansskribentandets- och nya jobbets tecken. PUHUUU.  Men att läsa allt bloggande gör en ju bara mer sugen att skriva själv igen.

Lillkillen är sjuk...igen. Influensa för fem veckor sedan. Maginfluensa för två veckor sedan. Vattkoppor denna vecka. Vad kommer härnäst? Böldpest verkar ju som ett logiskt nästa steg. Skämt åt sido, men man börjar ju misströsta.

Inte blir det bättre av att mannen och man själv bråkar om vem som har vab:at mest. Vem är liksom superföräldern och vem är glidaren. Eftersom han har mel koll på läget och är mer planerande än jag hamnar jag för det mesta i kategori två¨. Och oftast (i eget tycke) oförtjänt. För om man synar föräldraskapet i sömmarna gör jag nog mer fast på andra plan. Jag erbjuder mig t.ex. att hämta och lämna det friska barnet på dagis de dagar han vabar. jag tar alltid över lillkillen (om han fortfarande är vaken) de kvällar då jag nattat storkillen. Osv osv. Men det är ju å andra sidan inget som han bett om, replikerar han då snabbt om diskussionen tas upp. Summan av kardemumman: jag ska sluta upp att vara snäll om det bara är daglig dagsrutinerna som räknas (sa hon elakt...)

Fast trots ovanstående gnäll fungerar faktiskt vardagen bättre än vad jag förväntat mig, med två heltider och två dagisbarn. Vi flexar och tänjer på gränserna och är för det mesta sams tack vare vårt rigorösa "dela-lika" program. Jag lagar mat, han sköter disken. Jag dammsuger, han tvättar. Vi lägger barnen varannan kväll. Och ja, vi delar faktiskt vaben lika. Rakt av. Tror att jag i praktarslets namn ska ta och maila jämo nu. Något har ändå blivit rätt i den svenska jämställdhetspolitiken...

Hittade en gång en sajt som (har jag för mig) hette kort och gott "I hate IKEA". Där fick människor skriva in och dela med sig av sina mardrömsinköp från det stora lågprisvaruhuset med rötter i Älmhult. Det rörde sig om allt från felkonstruerade  manualer till fabrikatsmissar och saknade delar. Alla var rörande överens om att IKEA var helvetet på jorden. Typ.

Och visst, jag kan väl hålla med om en del av kritiken. Jag har också svurit över hopplösa monteringsanvisningar, skruvar som saknats,  för att inte tala om det värsta av allt: när man väl baxat sig ut till varuhuset finns inte varan i lager. Då är det lätt att inte gilla IKEA. Men faktum är att jag är rätt kär i affären. Trots allt.

Maken och jag har i månader letat efter den ULTIMATA garderobslösningen för ett litet sovrum.  Max en meter bred. Så grund som bara går att finna. Helst med skjutdörrar och definitivt i spegelglas (så att rummet öppnas upp och känns rymligare.) Och vi har letat. Överallt. MIO, Europamöbler, Bolia Asko-möbler- you name it! Allt utan ett tillfredsställande resultat. Och överallt utom på IKEA (nej, nej, finns inte en chans att något så genomtänkt skulle kunna säljas där.) Till sist började vi grotta runt på de större byggvaruhusen för att kanske bygga vår egen garderob för en sisådär 6-7000 kr. Eftersom både jag och maken har tummen mitt i handen insåg vi dock att det var en dålig idé och började istället sikta in oss på en MIO-garderob utan spegeldörr, något djupare än vad som var önskvärt, i massiv ek och till det facila priset av 11000 kr . (!!!!!)
I sista sekunden, innan vi skulle betala för schabraket, tittade maken mig djupt i ögonen och viskade:
 "Ska vi ta en snabbis förbi Hades? Tänk om..."

Och nu är jag kär. Störtkär! Mer än någonsin i min kloke, underbare man. Och i IKEA. Vår våtaste garderobsdröm gick  nämligen i uppfyllelse så snart vi satt foten på plan 1.

37 cm djup.
1 meter bred.
Spegeldörrar.
Billig!!

Så nu går vi omkring i vårt vackra sovrum, där garderoben som var i budgetklass, ger rummet en aura av lyx (vi har t o m belysning i den!) Och jag kan inte bärga mig förrän det är dags igen. Att åka till IKEA alltså.

Konstigt det där med ålder, men vid en viss punkt i livet kände jag att jag började tappa räkningen på hur gammal jag är. Någon gång efter 30. Jag måste verkligen tänka efter när folk frågar mig. Idag är det min födelsedag och jag är ett år närmre 35 (varför denna hang up på halv- och heltal? Finns det något magiskt som inträffar då?) och jag har DEFINITIVT givit mig själv ett löfte: jag kommer aldrig mer ha en ålderskris.

Jag hade en när jag skulle fylla 20, av någon helt galen anledning eftersom tonåren är det sista jag skulle vilja ha tillbaka. Krisade i veckor innan födelsedagen för att efter en mycket blöt 20-årsskiva vakna upp med århundradets värsta baksmälla samt känslan av att ingenting var annorlunda från igår. Heltal och halvtal är ett fenomen som skapats för att ge människor ångest, för INGEN förändras över en natt. Vi blir äldre dag för dag och det måste vi såklart hacka i oss, men att hänga upp sin ålder på en siffra- never!

Vad vill jag säga med detta: jo att jag ska åldras med grace och värdighet. Hälsa varje rynka och det faktum att rumpan och brösten mer och mer blir offer för tyngdlagen med ett stolt leende. Åtminstonne är det min förhoppning.

Och om jag mot förmodan få en ålderskris ska det bli när jag är typ 38 eller 43.

Har inte ens en dålig ursäkt för att inte ha skrivit på...flera dagar. Hur det går med mitt glamorösa hemmafru-liv? Jo tack... i måndags gick jag och lade mig kl 16.00. Igår och idag har jag skrivit, tittat på Pride and prejudice (Colin Firth: aj lav jo!!!) med ett fånigt leende på läpparna och försökt hålla nyårslöftet att äta bättre mat (=mer fiber, frukt o grönt.)

På tal om det senare så läste jag i en mattidning att man rekomenderade ett dagligt intag av frukt och grönt vid fem tillfällen (eller om det var fem grönsaker/frukter. Lite oklart där...) I snitt äter jag nog frukt/grönt vid 3 tillfällen per dag. Det vill säga innan nyårsafton 2006. Idag äter jag frukt/grönt fem gånger per dag och det må hända vara väääldigt nyttigt. Men vad ingen talar om när de rekomenderar denna diet (inte ens tanten i "Du är vad du äter" som uppenbarligen lever på broccoli och mungobönor) är att man blir rejält   gasig i magen, to put it mildly.  I klarspråk: jag släpper ut mer gas än en pipeline från Ryssland. Inte speciellt sexigt eller glamoröst. Kan det vara det som gör att maken inte känner sig så romantisk just nu? Kanske... eller så är det mina urtvättade mysbyxor med gällivarehäng ner till knäna som inte funkar för honom.

Nej, nu ska jag ta en apelsin till och gå in i gaskammaren (sovrummet) där fönstret står på vädring dygnet runt.

Godnatt.

Woaaaah! (mitt vårskri om någon undrar)
Idag så kändes det faktiskt som om våren kommit och trots att man vet att det kommer bakslag (suck halva januari och hela långa februari kvar innan man egentligen kan börja snacka vår) så tog jag fram vårkappan ikväll efter att ha spenderat hela dagen ute.

Lillebror och jag promenerade runt på söder med vänner och mysade i solskenet. Vi hittade en galet billig affär och trots att mitt nyårslöfte bl.a. är att INTE impulsköpa mer hud/hårvårsprylar förrän de gamla är slut så kom jag därifrån med hårinpackning o.s.v. 

Sedan åt vi lunch på stans bästa vego-restaurang och blev uppraggade av ett gäng pensionerade damer som tyckte att det var sååå trevligt med små bebisar som tar upp all plats i restaurangen så att övriga gäster får vända i dörren, typ.  Man blev nästan lite chockad av all välvilja, vilket man ju som småbarnsförälder INTE är bortskämd med (är de ironiska trots att de tillhör helt fel generation, eller?) Men snart förstod vi att de var genuint glada åt att vi var där med våra små kladdmonster. De hämtade t o m kaffe åt oss (det är ju så bökigt för er småbarnsmammor ändå) trots att det egentligen inte ingick i lunchdealen.

På dagis förmörkades dock den annars så mysiga dagen då storebror VÄGRADE gå på toa TROTS att han inte kissat på hela dagen (enligt hans fröken, som hade försökt efter vilan, hade han blivit jättearg bara t-ordet nämndes.) Efter att ha baxat upp storebror, lillebror och mig själv till dagisavdelningens toaletter (han vägrade gå på toaletten nere vid entrén) så brakade helvetet löst. Han skrek, tjöt och skulle jävlar-i-min-låda inte kissa. Och jag lirkade. Hotade. Mutade. Bönade och bad. Och lillebror skrek i sin vinteroverall och ville bara uuuut. Och jag svettades som en isbjörn i ökenhetta. Till sist (efter att alternativet att kissa i byxorna på vägen hem inte kändes så lockande längre vid 250:e eftertanken) så slog han då äntligen en drill och halvt medvetslös av trötthet och värmeslag rullade vi ut från toaletten. Där möts vi av en dagisfröken som med bekymrad min undrar om storebror har det lite jobbigt med toabesöken? Vad svarar man på det efter att ALLA på avdelningen uppenbarligen hört oss på toaletten (om de inte var stendöva vill säga... ?) "Neeej, han älskar att gå på toa! Hörde du inte glädjetjuten? Gaaah! Det tog oss 50 minuter att komma från dagis...

Nu sover han dock och lillebror med. Åh vad de är gudomligt söta och goa... Vi har för övrigt en deal nu, storebror och jag:
När fröken säger att man ska kissa så går man på toan. Man kan betsämma sig för att man inte vill göra saker, men somligt (som t.ex. kissa och bajsa) kan man inte bestämma över själv. Mitt lilla trotsåldersmonster nickade så instämmande och var så med på noterna ikväll. Vi fär väl se hur det går imorgon.... 

Så var julhelgen över och nu ska det i ärlighetens namn bli skönt att kasta ut julpyntet och starta om. Med en vän av ordning till make så sker dock ingen större utrensning förrän tidigast fredag (tjugondedag Knut.)

Helgen har gått i frihetens tecken så till vida att jag fått en dag för mig själv. Det var länge sedan jag studsade upp med sådan iver på morgonen och kom knappt ut ur lägenheten fort nog. Fikade med en god vän och såg Stolthet och fördom på bio. Filmversionen var i viss mån bättre än BBC's då det kom till scenografin (mer trovärdig och nära romanen.) Däremot kändes den lite rumphuggen och grund, men den var ju också nästan 3 timmar kortare. Mr Darcy är ju alltid mr Darcy, men Firth blir nog alltid svår att slå (och filmens namne lyckades inte skapa samma magi...)

Idag kom jag och pojkarna nedrusande till dagis i, som vanligt, vild panik och sista minuten. Bara för att upptäcka att vi glömt bort att dagis är stängt. Idag och imorgon. Det var bara att vända och gå hem.

Hade en svårförklarlig upplevelse när jag läste gårdagens DN och i söndagsbilagan fastnade för fotoreportaget sist i tidningen. Den handlade om döden och vägen mot döden. Fotografen hade dokumenterat den sista tiden i en svårt cancersjuk 15-årig pojkes liv. Jag tror inte att något berört mig så mycket sedan jag såg en bild på ett svältande, döende barn i skuggan av en väntande gam. Livets grymma sida som samhället gör allt för att dölja för oss. Storebror frågade varför jag grät och jag har fortfarande inget bra svar på det. Bilden bara öppnade något inom mig. Kan inte sluta tänka på pojkens föräldrar, på den styrka som dessa människor måste ha (haft.)
Fotografen kallade sin bildserie för  något i stil med Sorgen är kärlekens pris. Tänkvärda ord som dröjer kvar.