indra73

Konstigt det där med ålder, men vid en viss punkt i livet kände jag att jag började tappa räkningen på hur gammal jag är. Någon gång efter 30. Jag måste verkligen tänka efter när folk frågar mig. Idag är det min födelsedag och jag är ett år närmre 35 (varför denna hang up på halv- och heltal? Finns det något magiskt som inträffar då?) och jag har DEFINITIVT givit mig själv ett löfte: jag kommer aldrig mer ha en ålderskris.

Jag hade en när jag skulle fylla 20, av någon helt galen anledning eftersom tonåren är det sista jag skulle vilja ha tillbaka. Krisade i veckor innan födelsedagen för att efter en mycket blöt 20-årsskiva vakna upp med århundradets värsta baksmälla samt känslan av att ingenting var annorlunda från igår. Heltal och halvtal är ett fenomen som skapats för att ge människor ångest, för INGEN förändras över en natt. Vi blir äldre dag för dag och det måste vi såklart hacka i oss, men att hänga upp sin ålder på en siffra- never!

Vad vill jag säga med detta: jo att jag ska åldras med grace och värdighet. Hälsa varje rynka och det faktum att rumpan och brösten mer och mer blir offer för tyngdlagen med ett stolt leende. Åtminstonne är det min förhoppning.

Och om jag mot förmodan få en ålderskris ska det bli när jag är typ 38 eller 43.