indra73

...och inga nyårslöften mer än att fösöka tänka mer på mina medmänniskor. Jag har upptäckt en tendens hos mig själv att inte se folk i behov av hjälp. Som den där gamla damen som hade svårt att ta sig av t-banetåget själv. det krävs så jäkla lite, men vi verkar bara bli mer och mer egocentrerade.

Själv har jag varit tillbaka på jobbet i snart en vecka efter dryga två veckors julledighet. Ungarna har varit sjukt trötta hela veckan efter att i två veckors tid sovit til 9:30 (jo, det är alldeles underbart sant!!) Att gå upp kl 7 är "mitt i natta" som minstingen sa imorse.

Jobbet är som vanligt. Ibland är det kul, ibland är det mest gäääsp. Just nu är det mer av det senare. Ska föreläsa om språkhistoria vilket är det tristaste jag vet. Att dessutom få eleverna intresserade av gamla kasusböjningar från medeltiden och Gustav Vasas bibel känns som ett Sisyfos-jobb.

Som lök på den sura laxen ska jag tvinga iväg mig själv på en fancy fest arrangerad av Tidningsredaktionen. Känner inte en käft, har inte kläckt en vettig krönika på snart två månader (totalt ointresserad och omotiverad) och hatar dessutom att kallprata och mingla. Kan inte bli annat än katastrof, men alla mina nära omkring mig säger att jag MÅÅÅSTE gå. "Kontakter vet du, gumman"...
Jag veeet, men vill helst krypa in under täcket och ha jullov en vecka till.

Suck