indra73

men uppdraget heltidslärare, a-lagsansvarig, göra hundra kurser samtidigt som jag jobbar + småbarn + frilandsuppdrag ger mig akut tidsbrist. Å så fejjan såklart, mitt nya favorithäng. C går i 6-års och kan läsa och är klok, och go och ...väldigt mycket sexåring. O är bara världens goaste snart 4-åring som älskar äpple mer än andra och gillar att gå med bar överkropp, en stickad yllemössa samt ett fruktklistermärke i pannan (från äpplet han äter. Vi fixar med lägenheten, planerar att äntligen kunna resa iväg på tuman (till London ev i sommar. Alltid London, jag vet, men jag är anglofil! Imorgon kurs, sedan argumentationsteknik sedan helg igen. Jag återkommer. P.s. om någon av mina vänner förirrat sig in här trots senaste årets öken. Köp gärna februari/marsnumret av tidskriften misstänkt. Jag har en debattartikel i den! =)

Ikväll ville storkillen att jag skulle krypa ner i hans säng och kramas lite innan han somnade. Sagt och gjort, den ömma modern fäller ihop sin inte alltför imponerande långa lekamen i pygmésängen och gosar. Lillebror ser förstås inte med god min på vad som sker på andra sidan av sovrummet och börjar gasta att det är orättvist och han vill minsann också kramas. Trött mamma mumlar att jag kommer snart till dig varpå lillkillen informerar om att då bäddar väl han under tiden med lite extra filtar. Och så börjar konkandet av trettio små filtar från garderoben över till lillkillens säng alltmedan han sjunger "hejsan hoppsan fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara glá." Mamma smälter och pressar förstås ner sin inte så imponerande långa lekamen i en om möjligt ännu mindre säng med trettio barnfiltar och somnar strax en stund till tonerna av sankta lucia... När modren vaknar till liv en halvtimme senare är lillebror fortfarande vaken och gnolar på Bjällerklang.

sommarlov liksom i fjol. Och tänk, varje år är det lika svårt att fatta att man gått i mål igen. Jobbade min sista dag i torsdags och gick hem med känslan av att jag glömt något. I fredgas lämnade jag ungarna på dagsi och cyklade sedan in till city (Aj lav att bo nära stan!!) för att hetsshoppa sommarkläder. Lyckan var gjord när jag upptäckte att sommarrean startat samma dag och alla kläder som jag var ute efter reades ut till halva priset. Fullastad med kassar och mer pengar på fickan än vad jag budgeterat för tog jag cykeln ner till Strandvägen för att fira med en glass och solgass på kajkanten. Fattade fortfarande inte att jag var ledig. På riktigt... Kom hem och drog på mig löparskorna för en tur runt årstaviken. Sprang i nästan en timme och hamnade helt otippat mitt i en hagelskur (aj!)innan jag trött och dyngsur staplade in i lägenheten. Fattade fortfarande inte att jag var ledig. På riktigt alltså... På kvällen grillade vi och jag käkade världens godaste hemkörda potatissallad tills magen stod i fyra hörn. Först när den obligatoriska sommarlovsskumpan hälldes i glasen fattade jag att nu, nu jäklar var jag ledig PÅ RIKTIGT! Bestämde mig för att fira omgående med att börja läsa sommarens första semesterroman (Caipirinha med döden denna gång) och somnade som en starndad vitval efter tre minuter. Nu är jag alltså ledig på riktigt. Åtta sköna veckor. Ska fira hela första veckan med att storstäda hela hushållet efter ett års negligering. Suck...

Dagen D är här igen! Skolans bröllopsdag. Alla är lyckliga, glada och firar att skolan ÄNTLIGEN är slut. Flickor i vita klänningar och pojkar i kostym. Och den vita mössan som en symbol på huvudet.
Minns själv hur underbart det kändes den där dagen. Hur fullständigt befriande det var. Aldrig mer skolbänken om man inte själv kände för det.

Femton år senare sitter jag i gymnasieskolan igen, fast denna gång för att jag valde det själv. Kanske är det så att en del av oss aldrig vill sluta skolan, även om det känns så den där speciella studentdagen då man står på en lövad vagn och skrålar "Fy faan va vi e bra"! För somliga av oss finns det något som drar oss tillbaka till den där miljön. Kanske känslan man får vid varje läsårsslut av fullständig lycka och glädje. Förlösande!

Mötte en elev i korridoren som hatat skolan varje dag av sin gymnasietid. En elev som jag bråkat med, tjatat och skällt på i tre års tid och som envist hävdat att den dagen han slutar gymnasiet ska han aldrig sakna en dag av den tid han spenderat här. Idag kom han rödgråten och i korridoren och brölade att han skulle saaaaakna mig, och saaaakna denna j-la fucking skola nått så sjukt.
Och så får man börja om. Jo det kommer att gå bra där ute. Du kommer att fixa det utan skolans hjälp. Det är bara just nu det känns lite läskigt och jobbigt. Ger mig fanken på att jag ser honom inom loppet av tio år som lärare på en skola i närheten...

Så sjungom studentens lyckliga dar och fy fan vad de är bra! Själv ser jag redan fram emot nästa års student

men nu har det äntligen börjat att ljusna på arbetet och jag har (believe it or not) tid över att skriva inlägg. Hm... något jag ska försöka fortsätta med. Annars har det varit lugnt det senaste halvåret. Inga större svängningar på det privata planet mer än insikten att storkillen börjar bli just...stor. Till hösten startar 6-års och skolan. Han läser och räknar av eget intresse och har lärt sig det helt själv med lite input från dagis (nej, var det en sak jag som språklärarmamma lovade mig själv så var det att INTE pusha barnen i den riktningen, so I'm not to be blamed!!)

På jobbfronten är det mer nyheter av det roliga slaget. Ska bli pedagogisk ledare för mitt arbetslag nästa år vilket inneburit en del klirr i lönekuvertet men framförallt på meritlistan. Massa fortbildning blir det också vilket jag hoppas ska bli en bra investering för framtiden.

Om två veckor börjar sommarlovet och då bär det av till danska västkusten och sedan Legoland. Storkillen har redan börjat tjata om sina maneter som han ska stoppa i en hink och ta med hem. Brrr...

Nej nu ska jag ta och ögna igenom några utredande uppsatser innan det är dags för lite solstekning på skolgården...

Det finns så mycket saker med att bli förälder som man aldrig får höra talas om "innan" man själv hamnat där. Som det där med att få återuppleva delar av sin egen barndom en gång till. Att få frossa i barnböcker som man själv älskade som barn, återse bilder som väcker känslor i kroppen som legat vilandes i 30 år. Man upplever en närmast Proust-artad eufori när den där bilden, i den där boken som man älskade som femåring fortfarande ger en samma känsloupplevelse trettio år senare. En madeleinekaka för föräldrar...

En annan underbar sak är alla barnfilmer som man helt legitimt kan frossa i. Jag älskar animerade filmer av alla slag. Den senaste favoriten i familjen, hos både mig och barnen är "Min granne Totoro". Så totalt annorlunda från Disneyfilmernas fabel och karaktärsskildring.

Varje fredag ser numera ut som följande: familjen kurar ihop sig i soffan med den obligatoriska fredagsmysmenyn: glass och vindruvor. Sedan sitter vi och hoppar i soffan av förtjusning och sjunger med i ledmotivet. Så fort Totoro eller kattbussen dyker upp uppstår förjusta illvrål från ungarna (Jag kan hålla mig och pappa är inte riktigt lika exalterad) och när filmmusiken klingar ut i slutet längtar vi redan efter nästa kväll då vi kan se den igen. Underbara, underbara Totoro...

Har ägnat mycket tid på senaste åt att fundera på det offentliga och privata rummet och på vikten av att få uttrycka sig och ta plats på samma villkor. Läste för typ femte gången Woolfs "A room of one's own" och även om samhället förändrats så finns fortfarande mycket av det som Woolf angriper fortfarande kvar.

Manliga författare är fortfarande normen, kvinnor förväntas fortfarande ta ett större ansvar för hem och familj. Kvinnor förväntas i högre grad lägga sina behov åt sidan medan männen fortfarande kan prioritera sig själva.

Samtidigt finns behovet där. Att bara få vara ensam ibland med sig själv och sina tankar. Att få sneaka iväg utan att behöva tala om vad man ska göra, utan att känns skuldkänslor för att man överger sin familj. Men det är fortfarande år 2007 inte helt okomplicerat...

Varje kväll i oktober månad kan vi se Globen som en stor rosa boll mot den mörka hösthimlen från vår balkong. Upplyst som ett jättebröst påminner den oss om att tänka ett steg längre- att gå utanför oss själva och vår egen privata sfär och se det man gärna inte vill bli påmind om. Eller det är nog åtminstone tanken. I praktiken är det nog svårare.

Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket kring cancer. Bröstcancer är något som gamla kvinnor drabbas av och, hey, något ska man ju dö av. Men så för ett par år sedan drabbades en tjej från min hemtrakt, trots att hon bara var mitt i trettioåren. Jag kände henne inte personligen, men i ett litet samhälle blir en sådan händelse förstås "the talk of the town", på gott och ont. Människor engagerades och stöttade. Hoppades och trodde. Men det blev inget lyckligt slut. Efter att ha friskförklarats upptäckte läkarna ett halvår senare att hon fått metastaser i skelettet och ett år senare var hon borta. Kvar blev en familj, man och barn som saknar sin mamma jättemycket.

Allt prat om detta gjorde att jag själv började fundera mer på min kropp och den hälsa som är så lätt att ta förgiven och i september förra året upptäckte jag en liten knöl i högra bröstet. Eftersom jag var sä ovan att undersöka mig själv tänkte jag att "äh, det är nog inget." I oktober, och rosa bandet-fokuseringen tog jag trots allt tag i det och gick till vårdcentralen. Jodå, läkaren kände den också, men det var osannolikt att det var något farligt. Men, för att vara på den säkra sidan, fick jag en remiss till cityakutens bröstmottagning EN MÅNAD SENARE. Det var den VÄRSTA månaden i hela mitt liv än så länge.

Oron i att vänt på ett besked är nog värre en beskedet i sig själv. Man är så maktlös, går runt där med en ångest för vad som kommer att hända. Tusen saker som far i genom huvudet. Vad händer med barnen, mannen om det är dåliga besked? Hur ska man orka hålla skenet uppe? Jag fixade det ju inte ens när jag ännu inte visste. Men tanken på är i sig så outhärdlig att man knappt orkar upp vissa dagar.

Sedan blev det då äntligen dags och jag letade efter turtecken, goda omen hela dagen innan undersökningen. Jo, det var soligt och vackert. Jo, allt tidigare denna dag hade varit bra och tursamt. Själva undersökningen i sig var inte heller så jobbig som jag hade trott. Och i väntrummet, omringandes mig, satt kvinnor märkta av oro, vissa själva och andra i sällskap av tonårsdöttrar eller makar. Varje gång någon kom ut ur ett mottagningsrum och log föll en sten från hjärtat och ångesten dämpades en smula. Jag såg ingen gråta den dagen.

Själv var jag kärnfrisk. En liten fettansamling, det var allt. Med lugnande ord från en förstående men småleende läkare tog jag stegen ut i Stockholmseftermiddagen, andades in lite av den höga novemberluften, njöt av solen och färgerna och människorna. Det här, tänkte jag, ska jag aldrig glömma.

Ett år senare är jag inte så orolig längre, även om det tog tid att sluta fundera kring existentiella frågor. Jag lärde mig otroligt mycket under den där överjävliga månaden: att det inte finns några garantier i livet. Att det är farligt att leva-man kan faktiskt dö. Att man inte ska söka tid på en bröstklinik i oktober månad- de är överbelamrade av oroliga kvinnor som just börjat undersöka brösten. Att man ska undersöka sig själv varje månad-det är den bästa livförsäkringen man kan ge sig själv. Och att man kanske inte kan göra så mycket men det lilla är i sig tillräckligt. Och det räknas. Köp rosa bandet!

Har en son som är väldigt förtjust i pengar. Inte som medel i sig (ännu) utan mer som sak. Han kan sitta och fingra på enkronor och femtioöringar och bygga torn med dem. Som föräldrar är vi den restriktiva typen som inte ger ungarna saker mer än vid högst högtidliga tillfällen (födelsedag och jul) och nu funderar vi på om detta kanske är bakslaget till våra försök att lära ungarna att saker inte är så viktigt. Sonen ligger t.ex. och dreglar över en LEGO-katalog om kvällarna och talar om vad han tycker tomten ska köpa till honom i julklapp. D.v.s. allt i katalogen.

Tillbaka till pengar. Sonen har hittat ett UR spel som heter just pengar, vilket han spelar så fort han bara får för sina föräldrar. Följande lilla dialog utspelade sig härom kvällen:

Jag: Vad spelar du för något?

Sonen: Det heter Pengar

Jag: vad handlar det om då?

Sonen: Jo man ska jobba ihop en massa pengar så får man poäng.

Jag: jaha ja. Men du vet väl att pengar inte är allt i världen gubben. Det är bra att ha men det bästa i livet är faktiskt gratis. Du vet kärlek, lillebror, lekkamrater och bus...

Sonen: (tittar storögt leende på mig) Jo du mamma, du är allt bra rolig du...

Vad tror ni? Har jag närt en liten kapitalist vid min barm?

...i väntan på att komma dit...

Oj oj oj, jämfört med i våras går det trögt på bloggfronten för min del. Det är fullt upp på jobbet och fullt upp hemma. Önskar att dygnet hade 48 timmar istället.

Dessutom har det varit småkrassligt sedan dagis kom igång på allvar.Magsjukan hemsökte oss i helgen och själv har jag varit förkyld i snart en och en halv vecka. Blää. Jag hade precis kommit igång på allvar med min löpning efter semestern och klarat 5 km på 25 minuter när den slog till. Nu har jag abstinens och ser med avund på när maken (som aldrig blir sjuk) drar ut kväll efter kväll...

På den roliga fronten hör dock att jag åker till London i v.8 och får en hel vecka för mig själv (tid, tid, tid...)Förvisso ska jag agera guide för en estet-åk 2:a tillsammans med en kollega, men det blir ändå fria kvällar och ostörda nätter. Njutning! Vi ska göra diverse muséer, och köra en arkitekturexposé medels tunnelbana och buss. Mitt lokalsinne är lika med noll så det lär bli en utmaning.

Annars lunkar allt i sin gilla gång. Fick äntligen in en krönika igen i Tidningen efter månader av skrivkramp. Det är förlösande när det släpper och vidrigt när det slår till, d.v.s. oförmågan att sätta ihop orden till meningar med budskap.

Nu ska jag snora lite till och drömma om London. Imorgon är vab:en över för denna gång och då väntar boksamtal om Kafkas Slottet...

Urk ibland är släkten too much!
I helgen var svärföräldrarna över på promenad och fika. Vi träffas inom ett förhållandevis normalt intervall (inbillar jag mig) sisådär varannan helg. Till saken hör att farmor är dagmamma till våra barns kusiner (i samma ålder) och svågern med familj bor mer eller mindra granne med svärföräldrarna, vilket gör att deras umgänge är något mer frekvent.
På min svärfar märks detta ingenting men min svärmor (inbillar jag mig) endera favoriserar kusinbarnen eller så försöker hon på något underligt sätt att förespråka sin egen verksamhet och övertyga oss om att våra barn skulle vara hos henne istället för på dagis. Hur det än är så blir det j-ligt jobbigt.

Äldsta pojken fick jordnötsallergi som tvååring. Vi blev förstås extremt noga med maten och tjatade ideligen om vikten av att inte ha den typen av kost (som kan innehålla jordnötter) hemma etc. Hela tiden hade vi känslan av att det inte togs på fullt allvar och att mannens familj inte tog det på det allvar det är. Tills i somras. Då fick lillkusinen jordnötsallergi och helt plötsligt är det ett jädra liv. Min svärmor pratade inte om annat under vår helgpromenad. Och visste jag förresten att ostbågar innehöll spår av jordnötter? Så nu fick det ju bli grillchips istället framöver... Jo, jag visste. jag har vetat det i snart tre år OCH påpekat det vid ett flertal tillfällen.

Sedan fortsätter det. Så fort man säger något om sina egna barn så kontrar hon med kusinerna. Storkillen ville så gärna visa sin bok som han gjort under sommaren. Farmor läste och var mycket imponerad. Förresten, visste vi att lillkusinen ritat sin första bokstav i veckan. Och storkusinen är så duktig på att måla i målarbok att han knappt målar utanför.

Krääääks! Jag är säkert en avundsjuk mamma men kan man inte för en gångs skull bara få prata berömmande om sina egna barn UTAN att de måste jämföras med sina kusiner? Är det förmycket begärt? Visst är de i samma ålder, men när kom något gott ur att jämföra barn med varandra?

Kanske beror det på att hon har kusinerna varje dag plus oftast i helgen. Hon känner dem bättre än våra barn. Eller så är det något med att vi valt att bo någon annanstans och har barnen i en annan förskoleform. Är hon rädd att hennes egen verksamhet inte räcker till? Svärfar kommenterar ofta att storkillen är så duktig på det ena och det andra, vilket antingen ignoreras av svärmor eller så kontrar hon med något som kusinerna gjort.

Jag vet inte. Det enda är att jag känner sorg för mina egna killar. Jag är rädd att de kommer att märka det här precis som jag gör och att det kommer att påverka deras relation till farmor. Eller så är det jag som ser saker som inte finns...

Inspirerad av min blogg-frände kan jag inte låta bli att reflektera över saker som präglat/präglar mig, som jag kanske borde skämmas över eller inte:

jag älskar att sjunga och gör det dagligen. I tredje klass blev vi testade för gehör och jag och killen som var bäst på allt i klassen hade bäst resultat. Det häpnadsväckande var dock att jag var bättre: jag hade absolut gehör. Det var dock inte lika viktigt då som det faktum att jag var lika bra som han som låg längst farm i matteboken. Hur det präglar min vardag? Om ni visste vad mycket falska toner som omger oss! Grrrrr...

Jag hatar min addiction till tidningsvärlden. Från dgen jag halkade in på TIDNINGEN på ett bananskal har jag varit fast som en riktig media-hooker. Jag säljer min själ för lite plats på sidan 6 mot förnuft och förstånd.

Jag drömmer om att sälja allt och flytta ner till Italien. Där vill jag odla grönsaker och hålla småbrukshushåll. Mannen är dock inte med på noterna...

Jag är (som Zofy)a sorry excuse of a feminist, åtminstone om musiksmaken räknas. Mina favoriter i musikvärlden är nämligen uteslutande självgoda
mansgrisar:
Thåström. Lundell, Plura och Dave Gahan. Något med dessa män får min värld att gunga (men i smyg eftersom det känns skämmigt..)

Jag vill inte vara karriärmänniska men har halva foten inne på en biträdande rektorstjänst. Vill inte men vet inte om jag kan tacka nej med en chef som inte accepterar nej som ett svar.

Har en färdig novellsamling som ska skickas in när pretto-genen satts ur spel och risken för att tappa ansiktet inte känns så farlig längre. Om tjugo år vill säga...

Har en medelåldersinsikt att mitt liv har annat fokus än för bara 5 år sedan. Idag älskar jag att odla tomater på balkongen, att lyssna på Madame Butterfly på högsta volym, att handla krav- och rättvisemärkt och att stå timmar vid spisen en lördag för att bjuda familjen på Svartrotssoppa med trattkantarellfräs, lamminnerfilé med karameliserade rödbetor och rödvinsky och vit romchokladsoppa istället för att sippa Cosmopolitans på Spybar. Medelåldern är ljuvlig...?

Mellan varven drabbas jag av skrivtorka. Mitt senaste uppehåll kan bara skyllas på sommarlovet då jag praktiskt taget skytt allt vad datorer heter. Bortsett från regn och en överdos av tjocka släkten så var sommaren bra. Vi regnade tyvärr snudd på bort i vårt hyrda hus på västkusten. Tre soliga dagar blev det så man ska väl inte klaga. Barnen badade i det långgrunda havet, jagade maneter, krabbor och sjöstjärnor och samlade snäckor vädret till trots (även om C tyckte att det var isbjörnsväder de sista dagarna och spanade efter iskuber i vattnet.)

Semestern på landet (med föräldrar och svärföräldrar) var intensiv och påfrestande för samtliga. Nästa år infriar vi löftet om att skaffa båt och stannar kvar i stan... (tja, den som lever får se...)

Atenresan var förstås det bästa. Konferenser och studiebesök på grekiska gymnasieskolor, utbyte med grekiska lärare, kulturbesök på Atens fantastiska museer och alla andra historiska sevärdheter, samt ett obeskrivligt besök på Parthenon tillhörde de intellektuella höjdarna.
Kritvita stränder, turkost medelhav, fantastiska middagar, intensivt kvällsliv och medelhavets solnedgångar de spirituella. Vi hade så sabla trevligt! Bodde på ett fantastiskt hotell 50 meter från stranden med sjöutsikt. Det bästa var nog att vi hade så trevligt i kollegiet. Sista kvällen ordnade vi ett beach party där lärare mellan 27 och 64 år och från alla möjliga länder (Japan, Iran, Indien, Finland) hade the best of times. En av de bästa fester jag varit på faktiskt.

Men nu är man back in business igen. Nytt arbetslag, nya arbetskamrater och ny pedagogik. I år arbetar jag i ett pilotprojekt (hmm som försökskanin nästan)där all kärnämnesundervisning sker ämnesintegrerat i projektform. Skulle i nuläget egentligen planera för vårt nästa projekt på temat maktstrukturer, men jag bloggar hellre... Tips på bra engelsk litteratur (fiktion och prosa)på temat genus, etnicitet eller klass mottages gärna.

På torsdag ska jag sitta ner med representanter från sossarna för att diskutera framtidens skola och en ny socialdemokratisk skolpolitik. Inte för att jag är politiskt engagerad utan för att...äh har faktiskt ingen aning. Min chef anmälde mig. Sucker...

Okey, detta var ostrukturerat och svamligt. Det är nog bäst att jag stoppar mig i säng.
Gonatt!

Eller vänta! Måste bara tillägga att nya Birro-serien Upp till kamp (SVT) är det bästa som hänt svensk televison sedan någonsin. SE DEN! NU!!!

Ibland är livet märkligt, rent av bisarrt. Igår fick jag en av de bästa nyheterna jag fått på länge. Min ende bror, som jag aldrig trodde skulle skaffa familj, berättade att jag ska bli faster. Jag är så sjukt glad för han och hans tjej att det är obeskrivligt. Min lillebror...pappa. Overkligt.

Sedan idag ringde mamma och jag hade på känn att det var något som hänt. Det visar sig att en gammal ungdomsvän till mig begått självmord, åtminstone tyder allt på det, genom att hoppa från samhällets högsta hustak. Jag är så chockad och ledsen och frågande. Vad driver en människa att göra så? Hur fan mådde han egentligen? Han som alltid varit den roliga typen som fått alla att skratta och må bra. Ofattbart och så himla sorgligt. Borde gå på begravningen men just nu känner jag inte att jag orkar. Pratade med pappa ikväll, han var en av dem som var först på olycksplatsen, och vi har försökt att trösta varandra, men just nu känns det svårt. Kanske det klarnar imorgon.

Aten var...allt. Berättar mer vid tillfälle. Nu ska jag gå och dricka en stor whiskey och försöka få lite sömn.